Tack

Den här måndagen är kanske den värsta måndagen för väldigt länge. Idag känns det ännu tyngre än vad det gjorde igårkväll. Man är fruktansvärt besviken över händelserna igår, hur matchen avslutade. Man är ännu mer besviken därför att det var så jäkla nära. Att förlora med de minsta marginaler, det svider. Och faktan att vi hade chans att avgöra, även utan den bortdömda straffen. Vi hade lägen att sätta bolljävlen i mål. Om, men, tänk om...

Samtidigt kan vi vara riktigt nöjda och stolta över oss själv, vad vi gjorde uppe i Mora igår. Vi är inte 1-7 Endre, vi är inte 2-12 Endre och det visste vi hela tiden. Ingen förutom oss trodde att Endre skulle resa sig efter första torsken borta. Mora kommer vinna 3-0. Efter 12-2 förlust var alla säkra på att Mora vinner, lätt och enkelt, de kommer köra över oss i femte. Men inte vi. Vi visste att vi är så mycke bättre. Vi visste att vi kan göra en jäkla fight och Moras liv svårt. Och fifan vad vi gjorde det. Att hela laget (förutom Kristoffersson) vandrade i natten och man såg hur dom började tvivla och hur nervositeten höjde desto längre matchen gick. Vi var bra och vi gjorde Mora dålig.

Jag är sjukt stolt över varenda spelare och ledare i laget, att vi visade vilka vi är. Att vi är Endre, Endre som ska aldrig räknas bort. Vi är Endre som kan göra Mora så dåligt. Det går ju inte bortse att inför säsongen tappade vi otroligt mycke erfarenhet. Unga spelare växer till sina nya roller, men det är alltid lite speciellt att spela sin första slutspel som ordinariespelare, spela den avgörande matchen. Eller spela sin första landskamp eller VM-final.

Även om det är ingenting man tänker under matchen, påverkar det på något sätt alltid. Även jag kände lite extrapirr i magen inför sudden och kände mig nästan lite nervös innan Kristofferssons straff. Det krävs mycke att man kan hålla sig iskall och göra det avgörande beslutet. Att vänta en halv sekund till innan man skjuter, ta ett extra steg, se att om jag ska skjuta, måste jag göra det nu och inte om en sekund. Kanske det var den lilla sista centimetern igår som gjorde att vi inte kunde slå sista spiket i kistan.

Man måste förlora tillräckligt många gånger innan man tjänar att vinna. Det var kanske vi som hade tjäntat en vinst igår, med den prestationen vi gjorde, men vi är ett erfarenhet äldre nu. Nu är vi så nära att närmare kan vi inte komma. Nästa år, då jävlar!

Nu stänger vi butiken, firar påsk med våra nära och kära. Slicker sår, tar hand om våra slitna kroppar och njuter av livet för några veckor. Sen är det dags att plocka fram arbetskläder och börja nästa resa mot SM-guld. Drömmen lever fortfarande!

Endre tackar och pockar för en underbar säsong och vi ses i Södervärn om några månader!

Forza Endre!

/ #70