Det närmar sig...!

Vi trummar på! Nu har vi laddat om och ställt siktet på Pixbo. Vi körde en bra träning igår med övningar, fart och en gästfemma att kunna trycka på ordentligt på tvåmål. Lite tunga ben och trötta huvuden var det, men bra att få en ordentligt genomkörare och få sista skiten ur kroppen. Idag blev det lite kortare och lugnare träning med mer snack, några korta övningar och speciel teams.

Vi har kollat videor, analyserat Pixbo rakt genom och snackat hur vi ska lösa nya problem som kommer ställas mot oss. Måste påminna jämt att det är ny motståndare, ny serie, nya utmaningar och det gäller att kunna ställa in sig snabbt och försöka mata in så mycke data att man känner att man har någon känsla av att vad man kommer få möta. Observera, analysera och anpassa dig. Gör det snabbt!

Blir en spännande resa att spela semifinaler. Grunden är samma, men ändå inte. Vi har redan nått något, vi har redan vunnit något, men vi har inte vunnit någonting annat än några matcher till. Man ska inte vara för nöjd, man ska inte känna sig mätt. Tvärtom. Man borde känna sig ännu hungrigare, och ännu mer sugen att göra ALLT att ta sig vidare. Belöningen är ännu större, ännu sötare, men vägen dit kommer bli ännu tuffare.

Pixbo har fått vila några dagar mer, men ahh, vi har frächare minnen. Bättre minnen och känslan i kroppen vad det krävas att kunna vinna. Samtidigt känns det väldigt lockande att få spela minst en match till framför hemmapubliken och fullsatt IMA. Bara tanken av lördagen ger så sjukt mycke energi att man hör hemmapubliken hela vägen till Göteborg och Wallenstamshallen.

Du vet vad det krävs. Du vet hur mycke du behöver jobba, slita, offra. Du vet att det som du gav i söndags finns inte längre, du måste skapa magin igen. Och igen. Men det blir lättare. Blunda, och känna hur du står i IMA. Hör hur publiken klappar *klapklapklap*. Känn hur du täcker skott, och hela hallen jublar. Du får kontroll på bollen, springer framåt, ser din kedjekamrat på andra sidan. Se hur målvakten sitter långt in och du ser en stor lucka i nätet. Dit, dit ska jag skjuta. Bollen flyger, i slowmotion, och du ser hur nätet rör sig. Bollen är i mål. Adrenalin rusar i blodet, hallen exploderar. Helt j*la underbart! Njut, njut av den känslan. Och den känslan, den finns i varenda kropp. Varenda Endre-spelare har den känslan i kroppen och vet hur det känns. Bara öppna burken och sug in den. Stora och starka. Hela vägen till Göteborg och hem. Stora. Starka.

#70

Motståndarkoll: Pixbo

Börjar bli dags att blicka framåt och börja bekanta oss till semifinalmotståndet Pixbo Wallenstam, aka rävarna från Göteborg.

Pixbo har gått som tåget, ångat på och vann serien med två poängs marginal till IKSU. 23 vinster av 26, alltså endast tre förluster varav två i sudden och endast en förlorat trepoängare. Minns ni vem som åkte till Göteborg och snodde en 3-1 vinst från rävarna och rappt åkte hem igen? Sedan gjorde Pixbo ett likadant besök i januari hos oss och snodde dom tre pong tillbaka, men vi är det enda laget som har gått plus (på målskillnad) mot Pixbo i år.

Anmärkningsvärt är nog endast 61 insläppta mål på 26 matcher. 2,3 insläppta per match är en snitt man bara kan drömma om! Vi har släppt in nästminst mål med 81 i 26 matcher vilket ger en snitt på 3,11. Kan inte gnälla om det, men man kan inte bortse att den defensiva balansen i Pixbo är världsklass. Sedan kan man börja fundera hur Pixbo har lyckats med det, och hur kul det är att spela innebandy när ordet "burskydd" dyker upp som svamparna efter regnet. Å andra sidan, i detta sport gäller det att vinna matcher och göra ett mål mer än motståndaren. Lämnar man inte bollen till andra och försöker döda matcher genom att tröttna ut motståndaren, så visst. I år gav det seriesegern och man kan bara fundera hur långt det räcker? Det finns visst ett ordspråk "offensiven vinner matcher, defensiven vinner mästarskapen".

Släpper man in ca. 2 mål per match, så räcker det att göra 3 mål framåt. Pixbos anfallspel bygger mycke på kontringar och dom har några riktigt vassa spelare framåt. Forwards som springer som små terrier, en powerforward i Sara Helin och en spelare som är absolut världskalss, tjeckiskan Eliska Krupnova. Backen Isabell Krantz om har gjort en jädrans massa mål på powerplay med sin backskott. Kan inte heller avsluta utan att nämna Sara Hjorting som gjorde en kanonbra VM i vintras och är en av bästa målisarna i serien.

Blir en spännande utmaning att få möta Pixbo flera gånger och kolla vad våra hjärnor hittar på att kunna knäcka den tuffa nöten. Vi har tränat på fem matcher att stänga ner kanske seriens vassaste kontringslag och lyckats med godkända betyg, så där känner vi åtminstone starka och förberedda.

#70

Unikt

Vaknat efter en mycke rastlös natt till en fin, solig vårdag på vår underbara paradisö! Snacka om att bli sugen att gå ut och springa kvartsfinaler ur kroppen och börja ladda om mot nya utmaningar.

Kunde inte riktigt somna igårkväll (kanske pga sockerfylla efter jag försökte kämpa i mig lite påskgodisar utan att lyckas särskilt bra. Har typ 85% av godispåsen kvar. Man kan inte va duktig på allt.) Surfade lite på nätet och kollade slutspelsresultater från Finland. Den sista kvartsen på damsidan blev också klar igår och det är väl Classic, SB Pro, NST och PSS som är vidare i semin.

Jag vet att man ska inte jämföra siffror rakt av, det är mycke som påverkar och spelar in. Efter gårdagens lyckorus är det ändå lite intressant kolla på publiksiffror, både i Sverige och Finland. Vilken tryck det är i Finland..! 100, 92, 60, 181, 289, 113, 320, 415. Alla fyra kvartsfinaler tillsammans, 13 spelade matcher, publiksiffra sammanlagt ca. 2100. Plockar man bort gårdagens femte avgörande mellan PSS-KooVee som tog en överkörare på publiksiffror med 415 (NST hade i sin tredje match dryg 300 pers), så landar man på 1700. Ehh... You see the connection? Snacka om ett unikt innebandyintresse på Gotland? 

IKSU - Karlstad serie (3 matcher) 1248, snitt på 416.
Pixbo - Uppsala serie (3 matcher) 1057, snitt på 352.
Kais Mora - Täby serie (5 matcher) 2279, snitt på 456.
Endre - Rönnby serie (5 matcher) 4815, snitt på 963.

Alltså fattar ni att vi lever i helt eget universum här på ön? Man kanske kan också få en liten hint varför det är så många som har flyttat till Gotland, fastnat och slutat sin karriär här, inte velat flytta igen och spela för nån annan klubb nån annanstans..? Svårt att smälta in att det är typ bara vi få här i lilla Endre som får uppleva sånt här som en kvinnlig innebandyspelare? Det är inte heller samma sak att spela typ VM framför 3000-6000 pers när det inte är ditt publik. Givetvis det är många som hejar på dig, och på hemma-VM är det typ alla som hejar på ditt lag, men det är ändå inte ditt publik som följer dig hela säsongen år efter år. Man saknar den där personliga kopplingen som ger så sjukt mycke extra.

Jaja, vi är en liten isolerad ö (speciellt då när färjan och/eller flygen är inställda pga höga vågor, hårda vindar eller dimma), men vi är inte mer än ca. 57k på ön. Svårt att locka folk från grannkommunen att komma kolla på en match, och visst, det finns ingenting annat att göra på helgerna än att hänga på IMA, men vadå. Vi är så lycklig lottade!

Bara konstaterna: Välkommen till Gotland Pixbo. Vi älskar det här!

#70

1710

Har suttit snart en halv timme med min pasta och köttbullar. Man bara njuter och flyter runt i en egen bubbla. Hittar mig själv med ett leende upp till öronen innan jag kommer ihåg fortsätta med maten.

SÅ JÄKLA UNDERBART! Orden räcker inte till. Spela framför 1710 personer. Köra över motståndaren med sju mål och känna sista 6 minuter av matchen att fan vad vi har det här. Fan vad vi har det här, vi ska sååååå vinna den här matchen! Kopplar på hörseln och låter applåder sjunka in. Kopplar på alla sinnen och låter kroppen suga in all energi från hallen.

Vilken härlig dag för drakar. Skinande sol, 12C varmt och en stormande vind. Kändes att det är bara låta vinder greppa oss och lyfta mot nya höjder. Känna publiken i ryggen, känna hur dom sprider energi till oss. Tror det finns inte en enda Endre-spelare som har känt mjölksyra i benen, trötta i huvudet eller känt att man hinner inte i kapp. Vi är där, hela jävla tiden. Snabbare, starkare, smartare, tuffare. Vi är där, och när det blir en snedstuds till en, finns det någon annan som reder upp situationen. Vi är där för varandra, bailar ut andras misstag och visar att tillsammans är vi starka.

Idag ska vi njuta. Idag ska vi vila och äta påskgodisar. Idag tackar vi 1710 gånger för er som lyfte oss till semin!

Imorn är det ett nytt jobb som gäller. Imorn börjar vi ladda om och förbereda oss för rävjakten som startar på torsdag. Imorn är det full fokus framåt. Tills dess, NJUT!

#70

#ForzaEndre

Drakarna lyfter i motvind.

Att vi skulle vara det laget av oss två som skulle få spela kniven mot strupen på riktigt, inte det man hade önskat sig, inte det man hade förväntat sig. Men kanske det är den rätta vägen för oss? Vem vet. Imorn vet vi. Och att första ödesmatchen skulle dessvärre vara en tv-match. Något ytterst märkligt statistik från tv-matcher när vi senast hade vunnit en sån... 2011? 2012? Typ något sånt. Vilken härlig utmaning och kunna bevisa till oss själva att det är bara det... statistik. Statistik som säger mycke, men inte allt!

Såååå fruktansvärt besviken var man efter tisdagens torsk, och så fruktansvärt stolt efter gårdagens vinst. Att gå in och köra, bara gå in och göra jobbet, så jäkla skönt! Rönnby är ju slutanalyserat, vi vet vad dom har, vi vet vad dom går för, nu är det bara upp till bevis och göra det vi skall. Helt hundra att vi kommer få möta en hemskt taggat och desperat lag som försöker förstöra allt dom bara kan. Vi har redan gjort en måste-match, och lyckats. Har du gjort det en gång, då kan du fan göra det hur många gånger som helst!

Jag fick en fråga om söndagens avgörande på tv-intervjun igår och fick höra efteråt att leendet hade bara spruckit hela vägen upp till öronen. Att få ännu en chans att spela en till match. Att få göra det hemma, göra det framför människor som bryr sig om oss och tror steenhårt på oss. Det är en jäkla kraft man har i ryggen. Oh, gud vad man älskar såna här lägen. Och redan nu, tidig lördagkväll har 1100 sittplatser blivit sålda. Oh herre min... Södervärn är Södervärn och ingenting kan slå kära Södervärn, men känner att här kan vi skapa något helt eget som kommer bli så sjukt jävla häftigt!

Satt på flyget igår till Stockholm och gick genom en inre kris under korta 35min. Från nervöst till hopplöst, från osäkerhet till ett jävla anamma tills man bakade fram tanken "det enda jag vill att jag kan känna mig stolt efter matchen". Kände att stundens allvar hade fallit över hallen, och då möter man en retande rastlös Söder i korridoren och möter hans blick. Blicket som ger en flashback från Eva Didrikssons blick i det förflutna. Blicket jag aldrig glömmer, blicket som eldar upp hela hallen. Det är inte bara vi, just nu, utan det är VI, vi som är, vi som har varit och ni som kommer efter oss. Magin av Endre-hjärtat. Det är bara lämna all börda man bär med sig, känna hur kroppen kristalliseras och låta tankarna bli glasklara, känna värmen fylla hela kroppen, och bli redo att offra allt man har och står för.

Och finns det någon mäktigare känsla än att känna sig så stolt att hjärtat spricker? Att gå in och lämna allt, allt, på plan och hoppas att det räcker. Det räcker när det är 24 som gör det. Det räcker först då när vi gör det tillsammans. Vilken klyscha, men ahh vilken skillnad...

Vi ses väl imorn?

#70

Djupa dalar, höga toppar...

Som att åka på känslornas berg- och dalbana. Allt mellan himmel och helvete i koncentrerad form under en kort period. Man vet inte riktigt hur ska man va, helst ville man nog inte va alls.

Enorm glädje. Adrenalin. Stolhet. Man andas den elektiska luften och känner hur man bara växer och blir starkare och starkare.

Enorm besvikelse. Frustration. Den fruktansvärt hopplösa känslan att man springer i vatten. Kommer inte nånstans. Oavsett vad man gör så går det inte.

Känslan att man har misslyckats. En stor lättnad att ingenting är slut än. Vi har en chans att göra om, göra bättre, rätta till våra fel och köra järnet. Tvekan om att det kan hända vad som helst. Lyckan att veta att det kan hända vad som helst.

Inre konflikter, en jäkla åskstorm när kallt och varmt slår mot varandra. En pytteliten människa som försöker reda ut och handplocka dom rätta tankar, dom rätta känslor, hitta styret och få skeppet i hamn.

Någonstans, långt inne, utanför stormets räckhåll, finns det ett litet röst, ett starkt röst, ett röst som kommer aldrig dö. Du vet vad du skall göra. Du vet vad är det som gäller. Du vet att du kan göra allt, allt och lite till, men inte mer. Du tror på det här. Du vet att du kan. Du lever för att få leva såna här stunder. Du är bäst när det gäller. Så länge du går ut och ger ditt allt, lägger hela ditt hjärta på spel och lämnar där ute, du har gjort ditt. Det är det du behöver göra. ALLT DU KAN. Inget mer, inget mindre. Allt. Och allt efter det, det är inte längre upp till dig. Det är upp till alla andra. Lita på att alla andra gör sitt allt. Lita på att alla andra vågar slå all in och kriga för det. Och det är först då man börjar kriga, när man kan förlora allt. Våga, det är den enda vägen.

Och varför inte? Vad har man att förlora? Allt kommer ta slut nån gång, solen kommer gå upp dagen efter oavsett resultatet. Men vore det skönt att ändå känna att du gav hela ditt hjärta, varenda lilla bit, och se till att inte behöva ångra sig efteråt? Det är väl oftast det man inte gör det man ångrar mest. Vilken lycka att ha den chansen att få göra om och spela en match till? Göra det man inte gjorde sist.

Det är bara gå ut och köra järnet. Våga. Lämna tvekan hem, ge dig själv chansen att vara den aboslut bästa du kan bli. Spela för dig själv, bevisa dig själv hur stor du kan va. Våga vara hjälten.

#70

"I Endre finns det bara två spelare"

Vi flög hem igår på morgonen. Vaknar till kaptenens "10 minutes to landing". Öppnar ögonen, ser en mörkblå hav, djupblå himmel, gröna, karga ön med skinande sol. Som man skulle landa till en paradisö...


Söndagens match är historia, även om det svider att förlora i sudden när man fått några chanser precis innan. Men som alla vet, i sporten är allt möjligt. Ibland går det, ibland går det inte. Man vinner med dåliga matcher, man förlorar med bra matcher, dom stora torskar mot små, små skräller och går hela vägen mot alla odds. Hur än det blir, är det VI just NU som är det viktigaste.


"Man måste vara stark i sin tro" sa Jocke Sjöstrand på frukost på måndagmorgon. Han hade krångel med sin dator och Sideline och lyckades inte dela videor till oss som han hade tänkt sig. Va stark i din tro, så går det. Videorna fick vi under förmiddagen igår, så han har nog besökt Sideline-tempel och bett hjälp från goda gudar.


Corin och Soffan hade haft en diskussion på jobbet igår. Corin hade visat en bild till Soffan och frågat "Ser du? Ser du skillnaden?" Bilden är ganska liten och långt ifrån, men när man granskar ordentligt och letar efter skillnader mellan de svarta och orangea, ser man det till slut.

Längst bort i bilden ser man vår bänk som står upp, vill hoppa in på plan, vill vara delaktiga, vill visa att vi är här tillsammans. Visa att tillsammans är vi starka. Tillsammans gör vi jobbet, vi sliter för varandra, tillsammans går vi hela vägen. Västerås -tidningen hade skrivit att i Endre finns det endast två spelare. Kanske man ska erbjuda ett par glasögon till nästa match så att dom skulle se hela vägen till vår bänk..? Vadå två? Jag ser bara ett, och det kallas för LAGET.


Kom och visa, att tillsammans är vi starka! IMA 19:00 idag på tisdag!


Forza Endre!


#70

Gameday 2

Det finns inte mycke man hinner göra på 1,5 dygn. Äta, sova, äta, tvätta, äta och sova lite till. Och då är vi där igen!

Pirrigt i kroppen. Vaknat timme innan larmet går. Lite orolig magkänsla inför dagens match. Hur kommer det bli idag? Vad har dom hittat på? Vad har vi hittat på? Har vi lyckats förvara flowet från förrgår? Rastlöst är ordet. Hur lyckas man spara energi så mycke som möjligt? Kan du slå av och slå på när det behövs? Kan du göra en optimal laddning igen? Hur påverkas du av allt resande?

En på läktaren hade skrattat åt vår bänk typ hela matchen. Det fanns några sjukt övertaggade tjejer på bänken som inte hade suttit en sekund under matchen. Så länge man presterar på plan går det bra, men hur länge räcker energin? Har man käkat tillräckligt så att lagret är fylld till tisdag igen?

Vem ska lyfta sig idag? Vems nerver håller hela vägen? Vems tålamod drar längsta strået? Vem har det bästa diciplinet i gruppen? Vilka lyckas utföra den givna taktiken på bästa sätt? Vem reagerar snabbast på ändringar som sker?

Många frågor, och nästan allt handlar om det mentala spelet. Det slutspelet handlar om. Träning har gjorts, nu är det dags att plocka frukten och kolla vem som hade godare äpplen i sina träd.

Vem vågar vara hjälten?

#70

Gameday 2

Det finns inte mycke man hinner göra på 1,5 dygn. Äta, sova, äta, tvätta, äta och sova lite till. Och då är vi där igen!

Pirrigt i kroppen. Vaknat timme innan larmet går. Lite orolig magkänsla inför dagens match. Hur kommer det bli idag? Vad har dom hittat på? Vad har vi hittat på? Har vi lyckats förvara flowet från förrgår? Rastlöst är ordet. Hur lyckas man spara energi så mycke som möjligt? Kan du slå av och slå på när det behövs? Kan du göra en optimal laddning igen? Hur påverkas du av allt resande?

En på läktaren hade skrattat åt vår bänk typ hela matchen. Det fanns några sjukt övertaggade tjejer på bänken som inte hade suttit en sekund under matchen. Så länge man presterar på plan går det bra, men hur länge räcker energin? Har man käkat tillräckligt så att man lagret är fylld till tisdag igen?

Vem ska lyfta sig idag? Vems nerver håller hela vägen? Vems tålamod drar längsta strået? Vem har det bästa diciplinet i gruppen? Vilka lyckad utföra den givna taktiken på bästa sätt? Vem reagerar snabbast på ändringar som sker?

Många frågor, och nästan allt handlar om det mentala spelet. Det slutspelet handlar om. Träning har gjorts, nu är det dags att plocka frukten och kolla vem som hade godare äpplen i sina träd.

Vem vågar vara hjälten?

#70

Match 1

Sådär! Nu är vi gång på riktigt! Mindre än två timmar efter slutsignalen är återhämtning i full fart. Försöker trycka i mig lite kycklingpasta, för en gångs skull. Lika bra att sitta en stund framför datorn och varva ner innan man ska försöka gå lägg sig.

Då var även IMA fått smaka på slutspelen och vi kan inte gnälla om insatsen på läktaren.
A) 1078. Tackar!
B) Vilken grym klack! Inte minst Göran Närhströms sjungande röst som hörs hela vägen till bänken.
C) Jag tror vi kan ännu bättre..! Eller? Välkommen åter på tisdag! Vore det inte kul att spränga gamla rekordet på 1204?

Fastlandet, är ni avundsjuka på oss här på öjn? Ni har en bit kvar...

Matchen då? Jadu, känns att slutspelen är i gång. Gått knappt ens en minut och Rönnby får en, kanske lite billig, straff. Bara gratulera My som är nog en av världens duktigaste straffskytt just nu. Snyggt gjort. Tror det bästa lösningen på problemet är ju att inte ta några straffar mot Rönnby. Och sen? Tek, ding, ding, ding, BANG. 7 sekunder senare smäller Anna bollen upp i krysset bakom Loisa. Såå viktigt, såååååå sjukt jävla viktigt att stämpla in och visa att vi är här, vi är med från första början. En flashback hann flyga snabb förbi ögonen efter 59 sekunder om något som hände några år tillbaka. Men den försvann lika snabbt den dök upp.

Samarbete, diciplin och glädje var nyckelorden till matchen. Tycker att vi lyckades ta med oss orden och förverkliga det på och utanför plan från start till slut. Det är så skönt när hela bänken står, hänger ovanför särgen och ser ut att alla är på väg att hoppa in. Så skönt när man täcker skott och hela hallen får höra det. Det är så skönt när den okontrollerade glädjen bara sprutar ut från kroppen och en och en annan bara studsar och hoppar runt lite extra. Det är så skönt att lyfta händerna upp i luften och springa till en kramkalas. Det handlar visst mycke om taktik och innebandykunnandet, men det är viljan som är viktigaste i såna här matcher. Viljan att spela, viljan att göra jobbet, viljan att ta närkamper och få stryk. Viljan att springa lite extra, viljan att vara stor och stark, fokusera och lämna allt annat utanför. Där tar vi 1-0 vinst ikväll och visar att när vi gör jobbet, vinner vi mot vem som helst.

Men med NHL-schema är det ny match redan på söndag. Lär bli en ny spännande match och man behöver inte vara någon snille att förstå att vi kommer få se en annorlunda Rönnby vi såg idag. Helt hundra att dom kommer fundera och hitta nycklar till en vinst. Det kändes väldigt tydligt redan under tredje perioden när Rönnby började kliva högre upp, sätta press och slänga in bollar. Vi kan inte ligga på latsidan och tro att det här räcker. Första steget har tagits, nu måste man snabba på takten och se till att ligga före hela tiden.

Nu ska vi vila, ladda om, träffas imorn vid lunch i form av genomgång och promenad. Sedan är det bara fortsätta ladda vidare inför kvarts nr 2 som spelas på söndag kl 15:00 i Bombardierarena (om jag inte är helt fel ute).

Tack för idag, nu ska kudden få en ordentligt kram. Skönt att få dyka in i egen säng och få en sovmorgon imorn!

#70

Play!

Play for the game.

Play for the club.

Play for the colours of your heart. 

Play for the people that means everything to you. 

Play because you are one of them...

Play because you can!

Tårögat och med rysningar i ryggraden. 

Kniven i hjärtat.

Minnen som har bränts fast i näthinnorna.

Bullret i öronen.

Adrenalinet i blodet.

Glädjen i kroppen. 

Den känslan när du vet att allt är möjligt.

Den känslan när du vet att du är där igen. 

Allt är ovisst, allt är möjligt. 

Den enda begränsningen är du.

Believe. The game is on 'till it's over. 

FORZA ENDRE!

#70

Dimman

Farfarn satt på sin favoritplats framför fönstret i köket. Dimman från havet var på väg in, som en grå betongvägg som smög närmare. Han hade tagit sina vårblommor in och täckt över det som inte tålde fukt. Inte ovanligt att vårdimman hade minusgrader och en svidande duggregn med sig. Han stängde in sig i huset och satt med sina minnen…

Året var 1952, farfarn var en ung karl som hade precis fyllt 24 år. Han hade jobbat som hantlangare på bygget halva sitt liv och tyckte att det var dags att börja bygga ett eget hus. Ett hus han hade drömt om redan länge. Bygga ett litet hus vid stranden med havsutsikt. Kunna sitta på verandan och kolla hur solen försvann bakom horisonten på kvällarna, ha en liten trädgård mot söder, en kamin han kunde elda en mörk, kall höstkväll.

Sommaren -52 var varm, jobbigt och svettigt. Vad han slet och jobbade. Rensa tomten, hämta träden från skogen. Gräva marken, mura grunden, hyvla timret. Grovt, tungt jobb i skenande sol, i ösregn och storm, tidigt på morgonen, sent på nätter. Farfarn slet och slet. Under sommaren byggde han grunderna till sitt hus. Hösten kom, och bygget fortsatt. Huset började få form under augusti-september, väggarna var på väg uppåt. Fönster ska sitta där, dörren ska stå på den väggen. Det kändes så skönt när huset växte, tog form och började kännas så småningom som ett riktigt hus.

En kaxig ung kille fick lära sig mycke, ibland den hårda vägen. Göra om och göra rätt, men han gjorde om och gjorde rätt. Det var hans hus, hans dröm han byggde, han fortsatt och gav aldrig upp. Första höststormarna kom i sent september och tidigt oktober. Väggarna stod och halva golvet var byggt, men utan taket stormade allt rakt in. Det var inte mycke att göra, bara vänta att stormen lugnar ner sig och solen kommer fram och torkar allt efter sig. Det var jobbiga månader när han fick göra allt om, om och om igen.

Men farfarn mindes fortfarande den fina allahelgons-helgen. Solen sken, det var ovanligt varmt att vara den sista helgen i oktober. Den helgen fick hans hus taket. Med hjälp av några hans vänner lyftes taket på och bygget såg ut äntligen som ett hus. Takbalkarna kom upp och efter det gick det snabbt att spika fast takbrädorna. Efter det gick veckorna fort, och huset blev tät, torr och varm, lagom till vintern. Stormarna kom och gick, och farfarn fortsatt med sitt hus. Fönsterkarmar hyvlades, rutorna beställdes från glasfabriken. Källaren putsades, väggarna fick en fin slutfinish in i huset, golvplankorna sågades. Dagarna gick när plankorna pusslades på sin plats. Men steg för steg gick bygget framåt…

Och sedan kom snön. Hela januari snöade det ordentligt. Snö, vintersol, plusgrader, ny storm med ny snö och sibiriska kyla. Farfarn fick lära den hårda vägen att taket måste isoleras. Snöstormen hade hittat vägen in mellan väggen och taket, och snön hade först smält, och sedan fryst och gjort att timret hade börjat leva sitt eget liv. Hela januari försökte han värma upp huset och få timret att torka. Han fick bygga om, hyvla nya brädor, täta till hålen. Han fortsatt slita och rätta till en bra bit in till februari. Han förstod vikten av isolering, han såg till att täta till väggarna, skarvarna mellan grunden och väggar, skarven mellan väggarna och taket, såg till att hörnen satt fortfarande tätt mot varandra. Hur skulle det gå att leva i huset där senvinterns snö kunde gnaga sig in och fukta konstruktionen..?

Gör om, gör fel, gör om, gör rätt. Konsten var att lära sig snabbt och förstå när man var på väg att göra fel igen. Rätta till där och då, inte vänta tills skadan var redan hänt. Våren närmade sig, och farfarn blev bättre. Huset började bli klart. Den stod stadigt, grunderna var byggda på bergen, timret var den bästa kvalitén han kunde hitta. Huset kändes säkert, tryggt och när Massgaisten blåste, kändes det väldigt skönt att kliva in från dörren och stänga stormen utanför. Under tidig vår använde farfarn en hel del tid i källaren och byggde egna möbler och inredning. Små, fina detaljer som gjorde att huset började kännas som ett hem...  

Dimman hade nått stranden, solen försvann och allt blev grått. Det var precis en sådan dag också 63 år tidigare. Då satt han i sitt nya kök och kollade hur dimman reste sig och attackerade ön. Grötig dimma som gjorde alla blind. Gick inte se framåt, gick inte se bakåt. Man kunde bara sitta och vänta att siktet klarnar. Den dagen 63 år tidigare kunde ingen ens ana vad dimman skulle bära med sig från havet…

Vilket äventyr det blev..!

#70

Info inför fredag

Vi flög hem imorse efter en lyxfrukost på Bromma Best Western som levererar, precis som vanligt. Tror finns ingenting att gnälla över på det hotellet och vi är ett glad lag som får bo där så ofta. Direkt till jobbet, och insåg någon gång på eftermiddagen att jag har inte riktigt fått något gjort. Ett klart tecken att bubblan är här. Lämna in frånvaron, planera nästa 1,5 veckor på jobbet, planera en balanserad mat-sömn-träning -triangeln, boka om tiden till osteopat, helt enkelt se till att förutsättningar utanför är finslipat till max.

Det är redan många som har frågat efter biljetter och här försöker vi göra en kort sammanställning om det som gäller!

VAD? Endre - Rönnby, kvartsfinal 1
NÄR? Fredag den 18/3, kl 19:00
VAR? Ica Maxi Arena, Visby

Det finns plats för 2200 personer, varav 1500 sittplatser. Nu om någonsin har du världens chans att se spännande innebandy i Sveriges bästa innebandyanläggning! Södervärns tränga ståläktare och trädbänkar är historia, så välkommen till nya kapitel i Endres historia! Vi har toppat grundseriens publiksnitt, så slutspelsrekordet på 1203 pers sprängs lätt i år. Var med och bidrag och heja oss till en fin slutspel!

BILJETTER då? Biljettkiosken på webben har öppnats under eftermiddagen och länken är följande:
https://www.biljettkiosken.se/event/160318-endreif-endre_if_vs_ronnby_vasteras_ibk
Klicka in dig där, boka sittplats och köp biljetten!

OBS! Årskorten gäller inte längre!
(Om du har köpt en sittplats för grundserien och vill sitta på din plats även i slutspelen, måste man tyvärr då köpa biljetten vid dörren. Weblösningen klarar inte av att sälja en bokad plats... Men platserna är bokade för er!)

Vid dörren är det kontant, swich eller kort som gäller. Två sistnämnda kräver en smartphone som kan motta en elektronisk biljett.

PRIS? Via webben: det vanliga 100kr
Vid dörren 120kr, studerande och pensionärer 100kr. 

Köper du din biljett i förväg a) du sparar pengar, b) du kan få välja sittplatsen fritt, c) du säkrar att komma in och d) DU SLIPPER KÖA VID IMA!

OUTFIT? Vore det inte häftigt en fullsatt IMA med gult och svart hav på båda läktare?

Info kommer att komma även på våra officiella hemsidor på endreif.se samt tidningsannonser under veckan. Men vadå, du har läst hittills så du vet redan det allra viktigaste! 

Funderar du på att komma eller icke..? Inbilla dig att Göran Nähström har övat in en dans Endre-läktaren kommer att köra under matchen. Något man KAN INTE MISSA!

#70

Nu är det klart!

Så är det. Vi sitter i bussen på vägen till Stockholm. Sista seriematchen för 2015-2016 är avklarat, tabellen är fastställd, och slutspelsparen är valda.

Först kan vi väl göra bokslut på serien. Sista matchen mot Mora var jämn och målsnålt, men fartfyllt när två lag vill föra spelet och köra järnet. Chanser åt båda håll, men tyvärr i slutet av tredje lyckas slå in en avgörande 3-2 mål. Spel utan keeper räcker inte riktigt till och Mora gör sitt fjärde i tom kasse istället. Förlust och Mora fick sista valet.

Endre tangerar klubbens rekord på poäng i serien, vi har släppt in 81 mål totalt vilket är nytt rekord och ca. 20 mindre än åren innan. Betyder alltså att även om placeringen i tabellen förbättras inte, så har laget tagit flera kliv framåt på många olika håll. Minns jag rätt så har vi snott även poäng mot alla motståndare under serien! Nu är det bara upp till bevis och slita vägen till historiens bästa slutplacering!

Pixbo vann, Iksu vann, Mora vann, Rönnby vann, Karlstad vann och Malmö tappade poäng mot Linköping vilket då betyder att Karlstad var sista laget till slutspelen.

Pixbo valde femman Uppsala.
Iksu valde Karlstad, även om deras resor kommer bli ganska jobbiga.
Mora valde Täby före tigrarna,
Och vi då möter Rönnby i vår kvartsfinal!

Valet för semin gjordes också, vilket då betyder att vinnaren från Pixbo-Uppsala möter vinnaren från Endre-Rönnby, och dom andra fyra avgör andra semin.

Nu är det även klart att vi börjar vår kvartsserie på fredag hemma! Sedan fortsätter vi på söndag i Västerås och är tillbaka på Gotland på tisdag igen. Vilken fredagsspänning det kommer bli! Vanliga 19:00 i IMA som gäller!

Vi återkommer lite mer i veckan om hur läget i laget är och hur det känns att möta Rönnby igen. Det finns flera som har en svidande minne och en revanchlust som är större än livet!

#70

Motståndarkoll

Fredagen har kommit och känns att det kan vara bra läge för en liten motståndarkoll såhär innan sista omgången! 

Hur har veckan gått? Vi hade lite lugnare schema i början av veckan och hade frivillig träning på måndag och tisdag. Det var ändå nästan alla som tränade, som vanligt. Egna skott, anfallsövningar, mv-träning, löpning, intervaller… Skönt när man får chansen att göra det som känns bäst för just den dagen! Onsdagen inleddes med morgonträning som alla andra onsdagar hittills och på kvällen samlades vi på Scandic och snackade inför slutspelen. När ska vi spela? Hur ser det ut? Vilka lag som är i slutspelen och hur det ser ut inför söndagens val? Vad vill vi säga till media? Ska vi ha några annorlunda rutiner på matcher? Tvättider, mat, vila, återhämtning, hur tränar vi mellan matcherna? Mycket som ska diskuteras och bestämmas. Efter 1,5h var vi hyfsat överens om det som komma skall, och förhoppningsvis lite bättre förberedda inför nästa vecka. 

Motståndarkollen då? Det är ju klart sedan tidigare att Pixbo, Iksu, vi och Kais Mora har knäckt hemmafördelen inför kvarts. Femman Uppsala, sexan Rönnby och sjuan Täby är också klara, och hela fyra lag krigar om åttonde plats. Vad är det för lag?

Uppsala

Laget som slutar femma i årets grundserie. Ett lag som har senaste åren krigat mellan slutspels- och kvalsträcken har definitivt tagit ett kliv uppåt och säkrat klubbens första slutspelsplats i god tid. Ett lag som tappade Delgado-Johansson till IKSU i årsskiftet, och har haft ganska stor omsättning i truppen under säsongen. Men det verkar inte ha stört dom alls, utan Uppsala har ångat på genom hela vintern. Laget verkar vara jämn, och den ena stora stjärnan försvann i december. Lag som kämpar, sliter, har viljan att göra jobbet och har en bra målvakt som tydligen gillar att spela åtminstone mot oss. Att komma femma och lämna bl.a. Täby och Rönnby bakom sig säger en hel del. Är du där när serien är slut, då har du lyckats göra flera saker rätt flera kvällar i rad. Men hur är det att spela sitt första slutspel? Kan man förberedda sig tillräckligt bra när man inte riktigt vet vad som väntar?

Rönnby

O Rönnby. Ett lag som förvandlas till något helt annat när slutspelet drar igång. Ett lag som brukar landa på platserna 5-8 i serien, men vår efter vår bevisar att vara ett topplag som ställer till det för motståndaren i långa matchserier. Rönnby har en spännande trupp med väldigt skickliga, unga spelare i truppen. Augutsson, Kippilä, Nilsson som gör sällskap till Sanna Scheer och Malin Wickström. Handfull spelare som kan avgöra på egen hand och är svåra att plocka bort. MV-spelet lär inte heller vara något bekymmer för Rönnby, när det är Lovisa Frisk och Laura Loisa som turas om mellan stolparna. Frågan är väl då hur är formen i år? Kan man hålla den höga nivån flera matcher i rad? Truppen är vass, men inte särskilt brett. Hur orkar laget spela varannan dag med två femmor?

Täby

Täby som inför säsongen värvade in halva Djurgården, har tagit sig ändå rätt så säkert till slutspelen. Täby har väl inte så hemskt många slutspel i bagaget, men spelarna som spelar i Täby i år har det. Ingen dålig laguppställning med Emelie Frisk i målet, Louise Wickström, Stålhult (båda dock skadade för stunden), Ranja Varli, Matilda Sjödin, Jenny Gustafsson, Ulvhag, Attermo, Malin Eriksson… Spelare som kan räknas vara på toppen i SSL. Känns att serien har gått lite halvknackigt och laget har inte alltid lyckats prestera på den nivån man förväntar sig på pappret. Men som alla vet, erfarna spelare har tendens att tända till slutspelet och prestera bra när det gäller på riktigt. Men man kan fråga hur fysiken i laget kommer räcka när man matchar hårt varannan dag och det knappt finns några vilodagar mellan? Träningsdisciplinen brukar inte vara ordet man kopplar ihop med Stockholmsområdet…   

Malmö 

Med en vinst mot Linköping är det Malmö som är i slutspelen. I så fall en väl godkänt säsong om man som nykomling fixar direkt en plats bland åtta bästa. Kommer nerverna räcka när det blir en måste-match mot Linköping? Blir det sudden, är slutspelet en bortblåst dröm. Blir det 3p är Malmö med på kartan, men återigen, räcker nerverna i det unga laget att vinna matcher i slutspelen? 

Karlstad

Känns att Karlstad ligger ganska bra till inför den sista matchen. Vinst mot Falun känns inte alls omöjligt och att Linköping skulle sno ett par poäng från Malmö är inte heller omöjligt. En Karlstad som nuförtiden spelar bra innebandy och känns att förutsättningar i klubben är på sin plats. Varit med i slutspelen tidigare åren så dom vet vad man kan förvänta sig. Karlstad har även snott poäng både mot Pixbo, Iksu och Uppsala under säsongen. Inte dåligt facit, nej. Kan även vara en chans att Karlstad blir bortprioriterad av två första i valet..?

Dalen

Dalen som slutar alltid vid slutspelssträcket. Ibland ovanför, ibland under. Ett lag som ställer till för många. Inga storstjärnor men desto jämnare lag där ingen sticker ut åt något håll. Finns ingen att plocka bort, och ett jobbigt lag att möta. Täcker skott, sliter som fan, spelar jämt mot alla lag. Vinst mot Rönnby i sista hemma match känns inte omöjligt, och med 3p och Malmös icke-trepoäng är det Dalen som är åtta, om målskillnaden håller sig där den är. Kommer Karlstad ihåg att öppna ketchupflaskan och vinna sin match med mer än +8 mål, kan det vara livsviktigt för Dalen att ösa på mål och hålla tätt bakåt. 

Huddinge

Vinna mot Pixbo och att alla tre lagen ovanför förlorar sina matcher, då är det Huddinge som är åtta. Tveksamt, men ingenting är hugget i sten. Det är dock nog ingen som ser fram emot att spela en slutspelsmatch i en friidrottsanläggning på Stockholms förorter. Känns att det är mycke som ska klaffa om Huddinge skulle avancera sig uppåt i tabellen…  

Och Endre då? Blir en ytterst spännande avslutning för grundserien i år. Ett toppmöte med mycke på spel. Tre poäng och vinst är det vi som är trea och får välja mellan kolera och pest, är det Mora som vinner, antingen efter fulltid eller i sudden, är det dom som får göra det valet. Ett väldigt bra tillfälle att träna på att vinna och prestera bra när det gäller. Dags för oss att knyta skor, plocka fram Endre-hjärtat och bestämma att det är vi som tjänar platsen i topp-3.  

#70

Aim for the stars, end up in heaven.

Pratade nyss med min lillebrorsa. Han är 22 år och vet inte vad han ska göra med sitt liv. Han känner sig att han måste plugga, men vet inte alls vad. Han känner att han har misslyckats därför att han inte har pluggat efter yrkesskolan, han har inget fast jobb, han bor fortfarande hemma eftersom det inte finns i världen att han skulle ha råd för en hyra i Helsingfors utan fast jobb. Han verkar inte vara nöjd med sin situation, och har inga lösningar som känns rätt. Vi pratade ett bra tag och jag började ställa frågor. Hur vill du att ditt liv ska se ut om 5 eller 10 år? Vad är viktigt för dig? Vem beundrar du? Vem skulle du vilja va? Vad är du rädd för? Jag hoppas att jag öste lite mer vatten i kvarnen, och han kan fortsätta leta vidare.

Året var 2006. Jag hade spelat U-19 VM i Leipzig. Jag spelade i Tapanilan Erä, i B-laget i nästhögst serie och i ett antal juniorlag. Tränade ca. 9 pass i veckan, matcher varenda helg. Ledig var jag några dagar vid jul. Innebandy var askul, annars hade man väl inte orkat allt det där? Jag var nästan 18, inte långt ifrån att ta platsen i a-laget. Jag har någon gång under den säsongen funderat att jag skall spela i högsta liga. Jag skall spela i landslaget, närmare sagt VM 2011. Ingen chans till -07 VM, -09 kan komma lite för snabbt, så 2011 låter bra. Har några år på mig. Och varför inte, det låter väl spännande att spela utomlands också, Sverige kanske? 

Åren gick. 2007 klev jag upp till a-laget som andra målis. Fick inte spela hemskt mycke, men gjorde några riktigt bra matcher. Fick spela en match mot PSS som det året vann SM-guldet. Matchen slutade med förlust 3-0. En match jag var helt fenomenal, men vi räckte inte riktigt till. Säsongen -08-09 förlorade vi varenda match, och det var klart redan i januari att vi kommer åka ur. Bara bita ihop, och blicka framåt. Kände att det är dags att hitta på något annat. Visst spelar Hanna Sihlman och Anna Vartiainen i Sverige? Var spelar dom..? Kanske jag vågar ringa Anna och fråga var hon spelar? Jag vågade, och fick veta att Hanna spelar i ett lag som heter Endre IF, och att hon ska flytta och plugga på fastlandet. Hmm, det finns en lucka där..?!

Och jag skriver. Med mitt svenska som jag lärt mig i skolan: ”Var ligger banken?” -Sväng till höger och gå rakt fram. Jag satt och ansträngde mig. ”Jag heter Liisa, och jag är en 19-årig innebandymålvakt. Jag skall bli bäst i världen, och jag vill spela i Sverige. Jag har spelat med U-19 och spelat i finska liga två säsonger, och skall snart spela i a-landslaget.” Jag fortsatt några rader till och skrev ner min målbild för mitt liv. Detta är jag, och detta vill jag vara, är ni intresserade av mig? Skickade e-mail till någon som hette Göran. Hehe, vilket roligt namn. Göran, sååå typiskt svenskt.  Och ja, resten har ni ju koll på. 

2016. Tio (10!!!) år senare. Jag hade gått upp till Eräs a-lag och fått platsen som första målis året efter. Jag flyttade till Sverige 2009 och har fått spela 7 säsonger i Elitserien och SSL. Jag var med i VM 2011. Vilken slump, eller hur?! I'm a psychic!

Jag är kanske lyckligt lottad att jag hittade innebandyn, blev kär i sporten och position som målvakt. Det blev mitt liv, och styrt allt jag gjort senaste 15 år. Sporten gav mig drömmar, målsättningar, människor jag kunde beundra. Jag blev tvungen att bli besviken, misslyckas, och nånstans på vägen insåg att jag var nog en som aldrig fick någonting gratis. Jag spelade alltid i fel lag, jag missade moderklubbens vartenda j*** SM-guld. Klubben som vunnit absolut mest junior-SM under 1990-2000 –talet. Har inte det enda. Jag blev petad från a-laget först, dels därför att jag kom med i U-19. Jag aldrig slog genom i a-landslaget. Jag har aldrig vunnit något stort. Blev petad från senaste VM därför att jag aldrig har spelat en SM- eller VM-final. SM- och VM-silvermedaljer har en bitter smak. Fallit på mållinjen flera år i rad. Med avkapade ben, efter man gett allt och varit sitt bästa jag när det gäller. Jag har aldrig varit tillräckligt mycke att komma i mål. 

Men jag är fortfarande här och lägger innebandyn före allt i mitt liv? Jag har en målbild. Jag har en bild där jag ser mig som en vinnare som aldrig gav upp. Jag har en bild hur mitt liv ska se ut. Jag har människor jag beundrar, och tänker nästan dagligen att om jag bara kunde vara som han eller hon. Jag har också en skräckbild jag är mest rädd för. Jag är inte rädd för att misslyckas, jag är inte rädd för att göra fel. Jag är rädd för att ge upp mina drömmar. Att jag om 50 år sitter i gungstolen med dåliga knän och är bitter över att jag inte tog chansen när jag hade den. Att jag gav upp mitt i racen. 

Allt vad slutspelen handlar om. Man måste drömma, att kunna veta vad man vill. Man måste vara ödmjuk inför uppgiften, man måste fortsätta även om man blir nedslagen, man ska försöka bli bättre jag varenda dag, och kunna njuta av det goda, härliga som dagen bjuder på, ta lärdomar när det är läge. Egentligen det är ju allt vad livet handlar om.

Aim for the stars, end up in heaven. 

#70

Mycket nytt på många sätt

Jag har varit med om fyra säsonger med Endre där man alltid satsade högt, det var givet att man skall till slutspel. Man kanske vågade inte uttala sig om toppplacering i grundserien innan säsongen men vi har alltid strävat efter mer. Vi lyckades att förbättra utgångsläget inför kvartfinalserien med varje år men ändå inte lyckats med att ta oss vidare till semin.

Jag är överraskad över att vi inte hittat spöket under de gångna säsonger som var ansvarigt för outen i kvartsfinalen. Men en sak har jag alltid tyckt var lite lustig. Förstår mig inte fel nu, jag gillar att öjn tycker om oss gulsvarta, men när det gällde slutspel hittills så blev vi - hela denna öns befolkning känns det som - naiva på något sätt, ja nästan blinda av kärlek. Istället att gå in i slutspelsbubblan som är lik den starka trygga ringmuren som skydd tills det är dags att slå till valde vi att hoppa på ett rosa moln - fluffigt men svävande. Naj, detta moln har inte burit oss till SM-finalen och kommer inte göra det i framtiden heller. Det hade ju varit för enkelt, så fungerar inte idrotten. Slutspel betyder blåmärken, mjölksyra i benen, starka nerver och framför allt en jäkla vilja. Viljan som var anledningen till att vi kom så långt år efter år, viljan som var vårt kännetecken.

Botten nådde jag personligt efter 0-3 kvartserien mot Rönnby. Helt krossad var jag och ville inte tro det var sant att ha åkt ur mot tigrarna från Västerås. Vi hade inte förlorat nån match tidigare mot Rönnby under alla mina år tills denna tidpunkt. Så glada vi var över att kunna få välja vårt drömmotstånd inför kvarten, så ledsna var vi efteråt... Lite samma sak när vi missade två matchbollar mot IKSU ifjol. Då skrevs av medier efter andra perioden på avgörande omgången att Endre just nu är klar för semifinalen. Då satt jag hemme hos päronen i soffen och blev nästan tokig på att man inte hade lärt sig ännu att en match är klar när slutsignalen går och innan det kan precis allt hända, synnerligen när Endre står på planen!

Men som jag skrev i titeln på inlägget, iår är det mycket nytt på många sätt:

- En ny innebandyarena som vi och förhoppningsvis också åskådarna trivs väldigt bra i. Ica Maxi Arenan ökar förutsättningarna och vi fick plocka många poäng i fina hemmaborgen under grundserien framför vår egen publik. Blir det nytt publikrekord?

- Nya headcoachen i unga, modiga Alexander Brinkmann. Jag själv är nog en av dem som är eller var väldigt nyfiken på - i början med avvaktande entusiasm - hur han förändrar oss som lag, vårt spel och särskilt hur han kan påverka utgången på den roligaste och viktigaste delen av säsongen: slutspelen. Vi som har varit med i Endre många år har en hållning inom oss som alltid ansågs som det rätta sätt. Vi stod även på plan för rakt kontringsspel, enkla uppspel sarg-sarg med farliga forwards som var kapabla av att avgöra matcher nästan på egenhand, backar och målvakter som kunnat suga ur energin på många av motståndernas anfall, en Ewa Jansson som täckte ner 11 av 10 skott, typ det var "mitt krigande Endre" jag kände.

Efter mitt uppehåll i Schweiz förra hösten kom jag hem till Visby och det kändes annorlunda. Alla fått chansen att ta en ny roll - är det rätt då? Förändring känns alltid oroväckande och kanske fel i första början. "Vi har ju fasiken alltid gjort så" eller "så har det alltid varit" dök upp i mitt huvud rätt så ofta. Nu efter 25 spelade matcher och otaliga träningar och många samtal är det mer: "vem tusen säger att där finns bara ett enda rätt sätt?" som har tagit över i tankarna. Jag ger Alex mycket cred för hans mod att komma in och förändra och i det skapa flera möjligheter för laget. Han håller på att bygga något långsiktigt. Kanske ännu lite i det dolda men han har en vidrsträckd horisont som vi som har varit med länge inte ser?! Faktan talar i alla fall för honom och hans tränarkompanjon Jocke Sjöstrand för om vi vinner borta mot Mora på söndag har vi plockat flest poäng i grundserien som Endre någonsin gjort!

- Vi har stor konkurrans i truppen och mycket mer talang i handleder o avslut än vad vi haft under alla mina år. Den kunskapen det "nya Endre" har, ger oss chansen att vara ett spelförande lag, etablera anfallspelet, passa bollen snabbare och även mer riskfylld. För tillsammans med den defensiva balansen (som Jocke påminner om dagligen) har vi lyckats med vårt nya sätt ganska gynsamt kan jag tycka.

Hos mig behövdes det ett tag tills allt nya har sjunkit in. Det gällde att öppna sinnet och våga testa och däremed även misslyckas i sin nya roll i ett nytt spel. Nu kan jag bara konstatera att jag gillar vårt nya sätt att spela innebandy och upptäcker mer och mer vad vi fått ut av all förändring, även om storvinster har uteblivit som många längtat efter eller rentav krävde. Jag kan gilla att publiken och medier ser lite kritiskt emot fortsättningen, för det är något nytt. Enligt mig är det exakt det vi behöver, att inte känna oss för trygga och daltade, att det är upp till oss att övertyga alla att vi är värda att gå hela vägen, att vi känner en viss press att prestera ännu bättre nu när det gäller, när det avgörs vem som är bäst i SSL dam iår. Allt är möjligt jag lovar, vi har gått igenom allt redan i grundserien så vi är välförberedda!

Forza Endre!

#12