Mycket nytt på många sätt

Jag har varit med om fyra säsonger med Endre där man alltid satsade högt, det var givet att man skall till slutspel. Man kanske vågade inte uttala sig om toppplacering i grundserien innan säsongen men vi har alltid strävat efter mer. Vi lyckades att förbättra utgångsläget inför kvartfinalserien med varje år men ändå inte lyckats med att ta oss vidare till semin.

Jag är överraskad över att vi inte hittat spöket under de gångna säsonger som var ansvarigt för outen i kvartsfinalen. Men en sak har jag alltid tyckt var lite lustig. Förstår mig inte fel nu, jag gillar att öjn tycker om oss gulsvarta, men när det gällde slutspel hittills så blev vi - hela denna öns befolkning känns det som - naiva på något sätt, ja nästan blinda av kärlek. Istället att gå in i slutspelsbubblan som är lik den starka trygga ringmuren som skydd tills det är dags att slå till valde vi att hoppa på ett rosa moln - fluffigt men svävande. Naj, detta moln har inte burit oss till SM-finalen och kommer inte göra det i framtiden heller. Det hade ju varit för enkelt, så fungerar inte idrotten. Slutspel betyder blåmärken, mjölksyra i benen, starka nerver och framför allt en jäkla vilja. Viljan som var anledningen till att vi kom så långt år efter år, viljan som var vårt kännetecken.

Botten nådde jag personligt efter 0-3 kvartserien mot Rönnby. Helt krossad var jag och ville inte tro det var sant att ha åkt ur mot tigrarna från Västerås. Vi hade inte förlorat nån match tidigare mot Rönnby under alla mina år tills denna tidpunkt. Så glada vi var över att kunna få välja vårt drömmotstånd inför kvarten, så ledsna var vi efteråt... Lite samma sak när vi missade två matchbollar mot IKSU ifjol. Då skrevs av medier efter andra perioden på avgörande omgången att Endre just nu är klar för semifinalen. Då satt jag hemme hos päronen i soffen och blev nästan tokig på att man inte hade lärt sig ännu att en match är klar när slutsignalen går och innan det kan precis allt hända, synnerligen när Endre står på planen!

Men som jag skrev i titeln på inlägget, iår är det mycket nytt på många sätt:

- En ny innebandyarena som vi och förhoppningsvis också åskådarna trivs väldigt bra i. Ica Maxi Arenan ökar förutsättningarna och vi fick plocka många poäng i fina hemmaborgen under grundserien framför vår egen publik. Blir det nytt publikrekord?

- Nya headcoachen i unga, modiga Alexander Brinkmann. Jag själv är nog en av dem som är eller var väldigt nyfiken på - i början med avvaktande entusiasm - hur han förändrar oss som lag, vårt spel och särskilt hur han kan påverka utgången på den roligaste och viktigaste delen av säsongen: slutspelen. Vi som har varit med i Endre många år har en hållning inom oss som alltid ansågs som det rätta sätt. Vi stod även på plan för rakt kontringsspel, enkla uppspel sarg-sarg med farliga forwards som var kapabla av att avgöra matcher nästan på egenhand, backar och målvakter som kunnat suga ur energin på många av motståndernas anfall, en Ewa Jansson som täckte ner 11 av 10 skott, typ det var "mitt krigande Endre" jag kände.

Efter mitt uppehåll i Schweiz förra hösten kom jag hem till Visby och det kändes annorlunda. Alla fått chansen att ta en ny roll - är det rätt då? Förändring känns alltid oroväckande och kanske fel i första början. "Vi har ju fasiken alltid gjort så" eller "så har det alltid varit" dök upp i mitt huvud rätt så ofta. Nu efter 25 spelade matcher och otaliga träningar och många samtal är det mer: "vem tusen säger att där finns bara ett enda rätt sätt?" som har tagit över i tankarna. Jag ger Alex mycket cred för hans mod att komma in och förändra och i det skapa flera möjligheter för laget. Han håller på att bygga något långsiktigt. Kanske ännu lite i det dolda men han har en vidrsträckd horisont som vi som har varit med länge inte ser?! Faktan talar i alla fall för honom och hans tränarkompanjon Jocke Sjöstrand för om vi vinner borta mot Mora på söndag har vi plockat flest poäng i grundserien som Endre någonsin gjort!

- Vi har stor konkurrans i truppen och mycket mer talang i handleder o avslut än vad vi haft under alla mina år. Den kunskapen det "nya Endre" har, ger oss chansen att vara ett spelförande lag, etablera anfallspelet, passa bollen snabbare och även mer riskfylld. För tillsammans med den defensiva balansen (som Jocke påminner om dagligen) har vi lyckats med vårt nya sätt ganska gynsamt kan jag tycka.

Hos mig behövdes det ett tag tills allt nya har sjunkit in. Det gällde att öppna sinnet och våga testa och däremed även misslyckas i sin nya roll i ett nytt spel. Nu kan jag bara konstatera att jag gillar vårt nya sätt att spela innebandy och upptäcker mer och mer vad vi fått ut av all förändring, även om storvinster har uteblivit som många längtat efter eller rentav krävde. Jag kan gilla att publiken och medier ser lite kritiskt emot fortsättningen, för det är något nytt. Enligt mig är det exakt det vi behöver, att inte känna oss för trygga och daltade, att det är upp till oss att övertyga alla att vi är värda att gå hela vägen, att vi känner en viss press att prestera ännu bättre nu när det gäller, när det avgörs vem som är bäst i SSL dam iår. Allt är möjligt jag lovar, vi har gått igenom allt redan i grundserien så vi är välförberedda!

Forza Endre!

#12