Stoneface

"Dom som vet, vet. Dom som inte vet, kommer aldrig förstå." Jag trodde det var bra. Satt hemma hela gårdagen och gjorde ingenting speciellt. Var ledsen över min sko som gick sönder i matchuppvärmningen i måndags och blev ännu mer ledsen när alla webbutiker ger samma "No delivery outside US". Ja, det var jag mest less på igår. Och jag nästan trodde att kanske även denna konstiga reaktionen tillhör till årets slutspel.


Tills kommer morgonen. Vaknar 06:56 och inser att jag har försovit mig med 1,5h. Borde ha börjat jobba kl 6, men nope. Åker till jobbet, och däääääär kommer det. Snälla, sluta prata. Låt mig va. Jag vill inte svara på frågor. Kan jag bara försvinna? Jag vill hem. Fram med stoneface, korta svar, försök vara snäll mot dom som inte vet hur det är. Du kan inte bli arg om den andra inte förstår. Men ändå gråter hjärtat, man skulle vilja ta fram med en sköld som skulle stoppa alla knivar som flyger mot en. En skylt som skriker "Out of order, vänligen återkom nästa vecka." Alltid, varje år, den svåraste delen att acceptera. Att det är slut. Det blir inget mer. Identitetskris som behöver tid, sorg man måste få bearbeta i lugn och ro, ämne man inte vill bli påmint jämt. Snälla ge mig en vecka utan innebandy, jag vill inte ha någonting att göra med skiten... Och tyvärr har man inga val. Man får acceptera att veckans äpplen är sura och du måste bara tugga, svälja och grina.


Man kan nog ganska ärligt medge att Pixbo var bättre laget i år. Resultatet är tydligt. Vi kanske borde ha vunnit i lördags, men kändes att Pixbo är starkare och hittar bättre lösningar än vi. Dom lyckas hålla oss utanför, vi har svårt att spela in oss i deras zone, vi lyckas inte spela fram målchanser på samma sätt vi har lyckats tidigare. Det är stängt. Å andra sidan vi lyckas inte riktigt stänga Pixbo utanför vårt försvar, utan stundtals bjuder in dom lite för enkelt. Det går inte om man vill vinna mot ett lag som Pixbo. Svårt att påpeka vad är felet, svårt att påpeka varför, tror att det finns inget enkelt svar. Små speltekniska detaljer, små taktiska detaljer, mycke som sitter i huvudet. Känns att vi har alla pusselbitar men lyckas inte hitta rätt plats för dom. Det bara klickar inte ihop så bra det kunde och borde. Jobbigt när ekvationen är flummigt. Som att försöka dricka dimma. Du vet att det är vatten, men du kan inte få en enda droppe i din glas.


Det känns tungt, givetvis, men tror vi har ändå fått med oss mycke, vi har lärt oss mycke. Vi har fått otroligt fina minnen som ingen kan ta bort från oss. Vi har blivit påmint om och om igen hur förunnade vi är som får spela i Endre och framför en magisk hemmapublik i fina Ica Maxi Arena. Det är få som får uppleva detta. Det är dom minnen man bär med sig resten av sitt liv. 

Nu är det dag att börja blicka framåt, fundera hur vi kan bli ännu bättre, vad som måste göras att kunna ta nästa steget. Vi har ändå visat att vi är på rätt väg. Den vägen är dock inte rak, slät eller enkelt, och vi måste hitta viljan och attityden att fortsätta trampa framåt oavsett uppförsbackar, motvind eller ösregn. Har man attityden och viljan att göra jobbet, då kommer allt annat att falla på sin plats.


Tror vi alla är värda få en lugn stund, få tid att ta hand om sig själv och umgås med nära och kära. Vi alla vet att det blir bättre med tiden, och så småningom hittar man saker att se framemot, men än så länge vill man bara va. Njuta av dagar när man behöver inte käka pasta, utan hinner laga ordentligt mat. Njuta av att hinna prata i telefon med syskonbarnen som har så mycke att berätta. Sätta sig framför tv:n och bara dega utan att få dålig samvete. Ta en fika på stan. Helt enkelt leva det livet som är vardag för er alla andra.


#70

Sagan är inte slut än...

Alla sagor slutar inte lyckligt. Sagorna som slutar inte lyckligt, skrivs aldrig. Vi får alltid bara läsa om hjältarna som lyckades, människor som blev hjältar, stora framgångsrika happy ending -sagor. Vi läser aldrig dom sagor som slutar bittert, surt, sagor som borde ha fått en annan slut.

"It's like in the great stories Mr. Frodo, the ones that really mattered. Full of darkness and danger they were, and sometimes you didn't want to know the end because how could the end be happy? How could the world go back to the way it was when so much bad had happened? But in the end it's only a passing thing this shadow, even darkness must pass. A new day will come, and when the sun shines it'll shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you, that meant something even if you were too small to understand why. But I think Mr. Frodo, I do understand, I know now folk in those stories had lots of chances of turning back, only they didn't. They kept going because they were holding on to something." -Samwise Gamgee, Sagan om Ringen

Lyckliga är vi när vår saga är inte slut än. Vår saga fortsätter, och vi har fan så mycke mer att ge. Vi är inte klara än. Bergen är lika stor som det var innan, men vägen är kanske lite brantare. Det dock är ingen anledning att sluta kliva, ingen ursäkt att sluta tro. Ett steg i taget kliver vi bergen, tillsammans. Vi vet att vi kan, vi vet att vi måste, vi vet att vi ska vara bättre än någonsin. Alla måste kliva uppåt, alla måste ta steget framåt, ingen får falla bakåt. Det är då vi är starka, det är då vi kommer att lyckas. Vi behöver flyt, vi behöver ha marginalen på vår sida, och vi kommer inte få någonting gratis. Att få bollen studsa åt vårt håll, den studsen måste vi jobba fram, vi måste tjäna den studsen, och när den då kommer, då jävlar.

Det enda vi kan se till är att vi gör vårt jobb. Jag gör mitt, du gör ditt och vi tillsammans gör vårt. Vi ska se till att göra säsongens bästa match imorn och hoppas att det räcker. Vi har redan två gånger vunnit matcher som vi var tvunga att vinna. Vi vet hur det känns att spela kniven mot strupen och plocka fram den där lilla sista som gör skillnaden. Det viktigaste är att man inte blir rädd att förlora. Bara älska läget, njut, spela med glädje, spela som det var din sista match och ge allt du har. Vi har tränat tusentals timmar att kunna göra dom enkla saker på plan i såna här lägen. Njut, och låt kroppen ta hand om resten.

foto: www.perwiklund.se

Igår, femte straffen. Jag visste att jag behöver rädda den straffen, annars är matchen slut. Jag går mot målet, jag hör hela hallen skrika på mitt namn. Ställer mig vid mållinjen och innan domaren blåser i pipan, hinner jag tänka att "shit, jag är inte det minsta nervös! Sjukt! Fan vad häfigt!". Rightare, backhand, rörelse till min höger. Check. Lyssna, le, njut, let it flow. Man glömmer bort att bli nervös, man glömmer bort stundens allvar. Man kliver in på plan och är någonting större. Det är någonting utomjordiskt att få spela framför en sådan publik vi har. Det är en sådan gåva som ger oss kraft och styrka göra ett jäkla match på måndag. Fokusera lite hårdare, spring lite snabbare, slit lite mer, bara för att kunna ta matchserien tillbaka till öjn och kunna bjuda på en sista hemmamatch.

foto: www.perwiklund.se

Ett steg i taget, kliver vi bergen. Tillsammans. Ät, sov, återhämta dig. Ladda om, tagga till matchen. Ett byte i taget, en period i taget. Gör allt du kan, hela tiden. Inga ursäkter. Du har en chans, och fan vi ska ta vara på den chansen! Älska läget!

Forza Endre!

#70

Torsksoppa till middag

Det borde finnas någon fackförbund för idrottare som får genom en lagändring om officiella röda "dagen efter torsk" -dagar. Kommer sent till jobbet, sitter där och får ingenting gjort. Man skulle vilja bara åka hem, sova, äta, ladda om och köra järnet.

Det var väl en "välkommen till semi" -hälsning vi fick i Göteborg. Kändes som småbarn fick komma leka med stora barnen och hängde inte riktigt med i tempot. Känns så surt och frustrerande när ingenting fungerar och man vet inte riktigt varför. Men visst är det spännande med idrott när det ibland händer saker man inte riktigt fattar. Helt plötsligt ingenting fungerar. Visste man svaret, hade man väl gjort (förhoppningsvis) någonting åt det redan då. Det finns mycke missnöje, men det känns att vi har allt att vinna, vi har allt i våra egna händer.

Visst är det skönt att åka på en seg, slemmig soppatorsk i första matchen och inte senare i serien? Vi har allt att vinna, och vi får flera tillfällen att kunna rätta till det som vi inte gjorde så bra.

Visst är det skönt att det var faktiskt vi som var så fruktansvärt dåliga och glömde stämpla in i matchen? Vi spelar dåligt, vi förlorar. Oki, och om någonting är säkert så det att vi kommer aaaaaaldrig vara lika dåliga imorn än vad vi var igår. Vi har fallit ner på marken, vi har insett att i den här serien måste vi jobba lite mer och ingenting kommer gratis (förutom kanske några mål för Pixbo igår. Hur gör Pixbo då när vi stänger butiken och skapar endast våra egna lägen?). Hade varit värre att åka till Göteborg, göra en kanon insats och ändå åka hem med förlust. Nu vet vi åtminstone vad vi inte ska göra och vi letar efter febrligt nya nycklar och lösningar till problemen.

Vi var inte där, inte ens i närheten. Fotarbetet funkade inte, vi kunde ha spelat med sopkvastar och fått lika bra resultat, bollen studsar och vi är inte tillräckligt nära varandra att kunna jobba tillsammans och reda ut misstagen som kommer alltid hända.

Finns det någonting vi gjorde tillsammans igår, var nog kanske en kollektiv skitmatch. Visst är det duktigt av oss att tajma allt i samma match och varenda människa i laget vet att det kommer bli bättre.

"Everybody makes bad games. Everybody makes misstakes. The difference between good and great is that the great never makes two bad games in a row."

Och lika säkert som solen går upp imorn, går det också upp ett Endre-lag som brinner och glöder och har ett jäkla revanchlust. Och om det inte brinner tillräckligt mycke innan man kommer till IMA, så bara att få kliva in framför ett fullsatt hall är bästa typ av tändvätska. Imorn kommer det inte vara någon snack om dålig energi, tunga ben eller ofullständigt arbetsinsats. Imorn kommer vi vara stora och starka, vi kommer jobba, slita och göra det tillsammans. Tillsammans är vi starka!

KÖR BA KÖR!

#70