Det var väl en "välkommen till semi" -hälsning vi fick i Göteborg. Kändes som småbarn fick komma leka med stora barnen och hängde inte riktigt med i tempot. Känns så surt och frustrerande när ingenting fungerar och man vet inte riktigt varför. Men visst är det spännande med idrott när det ibland händer saker man inte riktigt fattar. Helt plötsligt ingenting fungerar. Visste man svaret, hade man väl gjort (förhoppningsvis) någonting åt det redan då. Det finns mycke missnöje, men det känns att vi har allt att vinna, vi har allt i våra egna händer.
Visst är det skönt att åka på en seg, slemmig soppatorsk i första matchen och inte senare i serien? Vi har allt att vinna, och vi får flera tillfällen att kunna rätta till det som vi inte gjorde så bra.
Visst är det skönt att det var faktiskt vi som var så fruktansvärt dåliga och glömde stämpla in i matchen? Vi spelar dåligt, vi förlorar. Oki, och om någonting är säkert så det att vi kommer aaaaaaldrig vara lika dåliga imorn än vad vi var igår. Vi har fallit ner på marken, vi har insett att i den här serien måste vi jobba lite mer och ingenting kommer gratis (förutom kanske några mål för Pixbo igår. Hur gör Pixbo då när vi stänger butiken och skapar endast våra egna lägen?). Hade varit värre att åka till Göteborg, göra en kanon insats och ändå åka hem med förlust. Nu vet vi åtminstone vad vi inte ska göra och vi letar efter febrligt nya nycklar och lösningar till problemen.
Vi var inte där, inte ens i närheten. Fotarbetet funkade inte, vi kunde ha spelat med sopkvastar och fått lika bra resultat, bollen studsar och vi är inte tillräckligt nära varandra att kunna jobba tillsammans och reda ut misstagen som kommer alltid hända.
Finns det någonting vi gjorde tillsammans igår, var nog kanske en kollektiv skitmatch. Visst är det duktigt av oss att tajma allt i samma match och varenda människa i laget vet att det kommer bli bättre.
"Everybody makes bad games. Everybody makes misstakes. The difference between good and great is that the great never makes two bad games in a row."
Och lika säkert som solen går upp imorn, går det också upp ett Endre-lag som brinner och glöder och har ett jäkla revanchlust. Och om det inte brinner tillräckligt mycke innan man kommer till IMA, så bara att få kliva in framför ett fullsatt hall är bästa typ av tändvätska. Imorn kommer det inte vara någon snack om dålig energi, tunga ben eller ofullständigt arbetsinsats. Imorn kommer vi vara stora och starka, vi kommer jobba, slita och göra det tillsammans. Tillsammans är vi starka!
KÖR BA KÖR!
#70
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar