Tills kommer morgonen. Vaknar 06:56 och inser att jag har försovit mig med 1,5h. Borde ha börjat jobba kl 6, men nope. Åker till jobbet, och däääääär kommer det. Snälla, sluta prata. Låt mig va. Jag vill inte svara på frågor. Kan jag bara försvinna? Jag vill hem. Fram med stoneface, korta svar, försök vara snäll mot dom som inte vet hur det är. Du kan inte bli arg om den andra inte förstår. Men ändå gråter hjärtat, man skulle vilja ta fram med en sköld som skulle stoppa alla knivar som flyger mot en. En skylt som skriker "Out of order, vänligen återkom nästa vecka." Alltid, varje år, den svåraste delen att acceptera. Att det är slut. Det blir inget mer. Identitetskris som behöver tid, sorg man måste få bearbeta i lugn och ro, ämne man inte vill bli påmint jämt. Snälla ge mig en vecka utan innebandy, jag vill inte ha någonting att göra med skiten... Och tyvärr har man inga val. Man får acceptera att veckans äpplen är sura och du måste bara tugga, svälja och grina.
Man kan nog ganska ärligt medge att Pixbo var bättre laget i år. Resultatet är tydligt. Vi kanske borde ha vunnit i lördags, men kändes att Pixbo är starkare och hittar bättre lösningar än vi. Dom lyckas hålla oss utanför, vi har svårt att spela in oss i deras zone, vi lyckas inte spela fram målchanser på samma sätt vi har lyckats tidigare. Det är stängt. Å andra sidan vi lyckas inte riktigt stänga Pixbo utanför vårt försvar, utan stundtals bjuder in dom lite för enkelt. Det går inte om man vill vinna mot ett lag som Pixbo. Svårt att påpeka vad är felet, svårt att påpeka varför, tror att det finns inget enkelt svar. Små speltekniska detaljer, små taktiska detaljer, mycke som sitter i huvudet. Känns att vi har alla pusselbitar men lyckas inte hitta rätt plats för dom. Det bara klickar inte ihop så bra det kunde och borde. Jobbigt när ekvationen är flummigt. Som att försöka dricka dimma. Du vet att det är vatten, men du kan inte få en enda droppe i din glas.
Det känns tungt, givetvis, men tror vi har ändå fått med oss mycke, vi har lärt oss mycke. Vi har fått otroligt fina minnen som ingen kan ta bort från oss. Vi har blivit påmint om och om igen hur förunnade vi är som får spela i Endre och framför en magisk hemmapublik i fina Ica Maxi Arena. Det är få som får uppleva detta. Det är dom minnen man bär med sig resten av sitt liv.
Nu är det dag att börja blicka framåt, fundera hur vi kan bli ännu bättre, vad som måste göras att kunna ta nästa steget. Vi har ändå visat att vi är på rätt väg. Den vägen är dock inte rak, slät eller enkelt, och vi måste hitta viljan och attityden att fortsätta trampa framåt oavsett uppförsbackar, motvind eller ösregn. Har man attityden och viljan att göra jobbet, då kommer allt annat att falla på sin plats.
Tror vi alla är värda få en lugn stund, få tid att ta hand om sig själv och umgås med nära och kära. Vi alla vet att det blir bättre med tiden, och så småningom hittar man saker att se framemot, men än så länge vill man bara va. Njuta av dagar när man behöver inte käka pasta, utan hinner laga ordentligt mat. Njuta av att hinna prata i telefon med syskonbarnen som har så mycke att berätta. Sätta sig framför tv:n och bara dega utan att få dålig samvete. Ta en fika på stan. Helt enkelt leva det livet som är vardag för er alla andra.
#70
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar