Aim for the stars, end up in heaven.

Pratade nyss med min lillebrorsa. Han är 22 år och vet inte vad han ska göra med sitt liv. Han känner sig att han måste plugga, men vet inte alls vad. Han känner att han har misslyckats därför att han inte har pluggat efter yrkesskolan, han har inget fast jobb, han bor fortfarande hemma eftersom det inte finns i världen att han skulle ha råd för en hyra i Helsingfors utan fast jobb. Han verkar inte vara nöjd med sin situation, och har inga lösningar som känns rätt. Vi pratade ett bra tag och jag började ställa frågor. Hur vill du att ditt liv ska se ut om 5 eller 10 år? Vad är viktigt för dig? Vem beundrar du? Vem skulle du vilja va? Vad är du rädd för? Jag hoppas att jag öste lite mer vatten i kvarnen, och han kan fortsätta leta vidare.

Året var 2006. Jag hade spelat U-19 VM i Leipzig. Jag spelade i Tapanilan Erä, i B-laget i nästhögst serie och i ett antal juniorlag. Tränade ca. 9 pass i veckan, matcher varenda helg. Ledig var jag några dagar vid jul. Innebandy var askul, annars hade man väl inte orkat allt det där? Jag var nästan 18, inte långt ifrån att ta platsen i a-laget. Jag har någon gång under den säsongen funderat att jag skall spela i högsta liga. Jag skall spela i landslaget, närmare sagt VM 2011. Ingen chans till -07 VM, -09 kan komma lite för snabbt, så 2011 låter bra. Har några år på mig. Och varför inte, det låter väl spännande att spela utomlands också, Sverige kanske? 

Åren gick. 2007 klev jag upp till a-laget som andra målis. Fick inte spela hemskt mycke, men gjorde några riktigt bra matcher. Fick spela en match mot PSS som det året vann SM-guldet. Matchen slutade med förlust 3-0. En match jag var helt fenomenal, men vi räckte inte riktigt till. Säsongen -08-09 förlorade vi varenda match, och det var klart redan i januari att vi kommer åka ur. Bara bita ihop, och blicka framåt. Kände att det är dags att hitta på något annat. Visst spelar Hanna Sihlman och Anna Vartiainen i Sverige? Var spelar dom..? Kanske jag vågar ringa Anna och fråga var hon spelar? Jag vågade, och fick veta att Hanna spelar i ett lag som heter Endre IF, och att hon ska flytta och plugga på fastlandet. Hmm, det finns en lucka där..?!

Och jag skriver. Med mitt svenska som jag lärt mig i skolan: ”Var ligger banken?” -Sväng till höger och gå rakt fram. Jag satt och ansträngde mig. ”Jag heter Liisa, och jag är en 19-årig innebandymålvakt. Jag skall bli bäst i världen, och jag vill spela i Sverige. Jag har spelat med U-19 och spelat i finska liga två säsonger, och skall snart spela i a-landslaget.” Jag fortsatt några rader till och skrev ner min målbild för mitt liv. Detta är jag, och detta vill jag vara, är ni intresserade av mig? Skickade e-mail till någon som hette Göran. Hehe, vilket roligt namn. Göran, sååå typiskt svenskt.  Och ja, resten har ni ju koll på. 

2016. Tio (10!!!) år senare. Jag hade gått upp till Eräs a-lag och fått platsen som första målis året efter. Jag flyttade till Sverige 2009 och har fått spela 7 säsonger i Elitserien och SSL. Jag var med i VM 2011. Vilken slump, eller hur?! I'm a psychic!

Jag är kanske lyckligt lottad att jag hittade innebandyn, blev kär i sporten och position som målvakt. Det blev mitt liv, och styrt allt jag gjort senaste 15 år. Sporten gav mig drömmar, målsättningar, människor jag kunde beundra. Jag blev tvungen att bli besviken, misslyckas, och nånstans på vägen insåg att jag var nog en som aldrig fick någonting gratis. Jag spelade alltid i fel lag, jag missade moderklubbens vartenda j*** SM-guld. Klubben som vunnit absolut mest junior-SM under 1990-2000 –talet. Har inte det enda. Jag blev petad från a-laget först, dels därför att jag kom med i U-19. Jag aldrig slog genom i a-landslaget. Jag har aldrig vunnit något stort. Blev petad från senaste VM därför att jag aldrig har spelat en SM- eller VM-final. SM- och VM-silvermedaljer har en bitter smak. Fallit på mållinjen flera år i rad. Med avkapade ben, efter man gett allt och varit sitt bästa jag när det gäller. Jag har aldrig varit tillräckligt mycke att komma i mål. 

Men jag är fortfarande här och lägger innebandyn före allt i mitt liv? Jag har en målbild. Jag har en bild där jag ser mig som en vinnare som aldrig gav upp. Jag har en bild hur mitt liv ska se ut. Jag har människor jag beundrar, och tänker nästan dagligen att om jag bara kunde vara som han eller hon. Jag har också en skräckbild jag är mest rädd för. Jag är inte rädd för att misslyckas, jag är inte rädd för att göra fel. Jag är rädd för att ge upp mina drömmar. Att jag om 50 år sitter i gungstolen med dåliga knän och är bitter över att jag inte tog chansen när jag hade den. Att jag gav upp mitt i racen. 

Allt vad slutspelen handlar om. Man måste drömma, att kunna veta vad man vill. Man måste vara ödmjuk inför uppgiften, man måste fortsätta även om man blir nedslagen, man ska försöka bli bättre jag varenda dag, och kunna njuta av det goda, härliga som dagen bjuder på, ta lärdomar när det är läge. Egentligen det är ju allt vad livet handlar om.

Aim for the stars, end up in heaven. 

#70