Dimman

Farfarn satt på sin favoritplats framför fönstret i köket. Dimman från havet var på väg in, som en grå betongvägg som smög närmare. Han hade tagit sina vårblommor in och täckt över det som inte tålde fukt. Inte ovanligt att vårdimman hade minusgrader och en svidande duggregn med sig. Han stängde in sig i huset och satt med sina minnen…

Året var 1952, farfarn var en ung karl som hade precis fyllt 24 år. Han hade jobbat som hantlangare på bygget halva sitt liv och tyckte att det var dags att börja bygga ett eget hus. Ett hus han hade drömt om redan länge. Bygga ett litet hus vid stranden med havsutsikt. Kunna sitta på verandan och kolla hur solen försvann bakom horisonten på kvällarna, ha en liten trädgård mot söder, en kamin han kunde elda en mörk, kall höstkväll.

Sommaren -52 var varm, jobbigt och svettigt. Vad han slet och jobbade. Rensa tomten, hämta träden från skogen. Gräva marken, mura grunden, hyvla timret. Grovt, tungt jobb i skenande sol, i ösregn och storm, tidigt på morgonen, sent på nätter. Farfarn slet och slet. Under sommaren byggde han grunderna till sitt hus. Hösten kom, och bygget fortsatt. Huset började få form under augusti-september, väggarna var på väg uppåt. Fönster ska sitta där, dörren ska stå på den väggen. Det kändes så skönt när huset växte, tog form och började kännas så småningom som ett riktigt hus.

En kaxig ung kille fick lära sig mycke, ibland den hårda vägen. Göra om och göra rätt, men han gjorde om och gjorde rätt. Det var hans hus, hans dröm han byggde, han fortsatt och gav aldrig upp. Första höststormarna kom i sent september och tidigt oktober. Väggarna stod och halva golvet var byggt, men utan taket stormade allt rakt in. Det var inte mycke att göra, bara vänta att stormen lugnar ner sig och solen kommer fram och torkar allt efter sig. Det var jobbiga månader när han fick göra allt om, om och om igen.

Men farfarn mindes fortfarande den fina allahelgons-helgen. Solen sken, det var ovanligt varmt att vara den sista helgen i oktober. Den helgen fick hans hus taket. Med hjälp av några hans vänner lyftes taket på och bygget såg ut äntligen som ett hus. Takbalkarna kom upp och efter det gick det snabbt att spika fast takbrädorna. Efter det gick veckorna fort, och huset blev tät, torr och varm, lagom till vintern. Stormarna kom och gick, och farfarn fortsatt med sitt hus. Fönsterkarmar hyvlades, rutorna beställdes från glasfabriken. Källaren putsades, väggarna fick en fin slutfinish in i huset, golvplankorna sågades. Dagarna gick när plankorna pusslades på sin plats. Men steg för steg gick bygget framåt…

Och sedan kom snön. Hela januari snöade det ordentligt. Snö, vintersol, plusgrader, ny storm med ny snö och sibiriska kyla. Farfarn fick lära den hårda vägen att taket måste isoleras. Snöstormen hade hittat vägen in mellan väggen och taket, och snön hade först smält, och sedan fryst och gjort att timret hade börjat leva sitt eget liv. Hela januari försökte han värma upp huset och få timret att torka. Han fick bygga om, hyvla nya brädor, täta till hålen. Han fortsatt slita och rätta till en bra bit in till februari. Han förstod vikten av isolering, han såg till att täta till väggarna, skarvarna mellan grunden och väggar, skarven mellan väggarna och taket, såg till att hörnen satt fortfarande tätt mot varandra. Hur skulle det gå att leva i huset där senvinterns snö kunde gnaga sig in och fukta konstruktionen..?

Gör om, gör fel, gör om, gör rätt. Konsten var att lära sig snabbt och förstå när man var på väg att göra fel igen. Rätta till där och då, inte vänta tills skadan var redan hänt. Våren närmade sig, och farfarn blev bättre. Huset började bli klart. Den stod stadigt, grunderna var byggda på bergen, timret var den bästa kvalitén han kunde hitta. Huset kändes säkert, tryggt och när Massgaisten blåste, kändes det väldigt skönt att kliva in från dörren och stänga stormen utanför. Under tidig vår använde farfarn en hel del tid i källaren och byggde egna möbler och inredning. Små, fina detaljer som gjorde att huset började kännas som ett hem...  

Dimman hade nått stranden, solen försvann och allt blev grått. Det var precis en sådan dag också 63 år tidigare. Då satt han i sitt nya kök och kollade hur dimman reste sig och attackerade ön. Grötig dimma som gjorde alla blind. Gick inte se framåt, gick inte se bakåt. Man kunde bara sitta och vänta att siktet klarnar. Den dagen 63 år tidigare kunde ingen ens ana vad dimman skulle bära med sig från havet…

Vilket äventyr det blev..!

#70