Att vi skulle vara det laget av oss två som skulle få spela kniven mot strupen på riktigt, inte det man hade önskat sig, inte det man hade förväntat sig. Men kanske det är den rätta vägen för oss? Vem vet. Imorn vet vi. Och att första ödesmatchen skulle dessvärre vara en tv-match. Något ytterst märkligt statistik från tv-matcher när vi senast hade vunnit en sån... 2011? 2012? Typ något sånt. Vilken härlig utmaning och kunna bevisa till oss själva att det är bara det... statistik. Statistik som säger mycke, men inte allt!
Såååå fruktansvärt besviken var man efter tisdagens torsk, och så fruktansvärt stolt efter gårdagens vinst. Att gå in och köra, bara gå in och göra jobbet, så jäkla skönt! Rönnby är ju slutanalyserat, vi vet vad dom har, vi vet vad dom går för, nu är det bara upp till bevis och göra det vi skall. Helt hundra att vi kommer få möta en hemskt taggat och desperat lag som försöker förstöra allt dom bara kan. Vi har redan gjort en måste-match, och lyckats. Har du gjort det en gång, då kan du fan göra det hur många gånger som helst!
Jag fick en fråga om söndagens avgörande på tv-intervjun igår och fick höra efteråt att leendet hade bara spruckit hela vägen upp till öronen. Att få ännu en chans att spela en till match. Att få göra det hemma, göra det framför människor som bryr sig om oss och tror steenhårt på oss. Det är en jäkla kraft man har i ryggen. Oh, gud vad man älskar såna här lägen. Och redan nu, tidig lördagkväll har 1100 sittplatser blivit sålda. Oh herre min... Södervärn är Södervärn och ingenting kan slå kära Södervärn, men känner att här kan vi skapa något helt eget som kommer bli så sjukt jävla häftigt!
Satt på flyget igår till Stockholm och gick genom en inre kris under korta 35min. Från nervöst till hopplöst, från osäkerhet till ett jävla anamma tills man bakade fram tanken "det enda jag vill att jag kan känna mig stolt efter matchen". Kände att stundens allvar hade fallit över hallen, och då möter man en retande rastlös Söder i korridoren och möter hans blick. Blicket som ger en flashback från Eva Didrikssons blick i det förflutna. Blicket jag aldrig glömmer, blicket som eldar upp hela hallen. Det är inte bara vi, just nu, utan det är VI, vi som är, vi som har varit och ni som kommer efter oss. Magin av Endre-hjärtat. Det är bara lämna all börda man bär med sig, känna hur kroppen kristalliseras och låta tankarna bli glasklara, känna värmen fylla hela kroppen, och bli redo att offra allt man har och står för.
Och finns det någon mäktigare känsla än att känna sig så stolt att hjärtat spricker? Att gå in och lämna allt, allt, på plan och hoppas att det räcker. Det räcker när det är 24 som gör det. Det räcker först då när vi gör det tillsammans. Vilken klyscha, men ahh vilken skillnad...
#70
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar