2015-03-31

Sista kapitlet

Två sömnlösa nätter. Svider fortfarande som in i hel... Ett stort hål i hjärtat som skriker och värker, gråter inombords. Det ska inte vara så här... Det skulle inte sluta så här... Helt plötsligt vet man inte längre vad man ska göra. Vad ska jag göra nu? Vad ska man se fram emot? Vad gör man med tiden som blir över? Plötsligt är man helt vilse och vet inte vart man ska ta vägen.


Under nattens mörka, långa, långsamma timmar, medan man lyssnar klockan i köket ticka framåt, hinner man fundera. Ifrågasätta sitt närvaro. Varför håller jag på med det här? Varför lägger jag innebandyn före allt, och ändå verkar slutresultatet vara exakt samma, oavsett prestation. Varför strävar man efter att vara den bästa, träna skitet ur sig, kväll efter kväll, hitta nya sätt att utveckla sig själv och sina lagkompisar, och stå en meter innan mållinjen med avkapade ben och känna att det var inte så här det ska sluta? Varför åker jag till hallen i november och tvingar mig själv ut i slask och regn att "värma upp", när man kunde sitta i en flygplan mot sol, värme och två veckors semester när det är sämst tid i norden? Varför åker man hem från Uppsala med en nattbåt på söndagkväll och va pissbesviken att varit så jäkla dåligt OCH förlorat den där jäkla matchen, tappat tre poäng och tappat greppet om fjärde platsen. Varför? Varför kan man bara inte va så bra att det för en gångs skull skulle räcka. Att inte behöva känna i slutet att jag var inte tillräckligt bra. Vi var inte tillräckligt bra. Att sitta hemma på golvet och gråta av den hemska, hemska, hemska känslan att man räcker inte till... Varför?


Det kommer en söndag. Du åker till hallen någon minut efter elva. Går in från dörren och ser alla glada miner, folk som hälsar och fortsätter med sina uppgifter. Sätter upp biljettförsäljning, fixar sittplatser, bygger särg, sätter upp reklam, tejpar fast sladdar. Ett stort leende från hörnet och man inser att helvete, vad lycklig lottad jag är att man hamnade hit. På Gotland. Till Endre. Att se och få vara med folk som har lagt 20år av sitt liv för klubben, folk som frivilligt och med stor glädje lägger ut alla sina helger, bara för att få vara med. Folk som sitter först tre vardagskvällar på läktaren, för att sedan kunna ta sin plats på Kryddhyllan på söndageftermiddagen och se om veckans träning har gett resultat.


Att stå där nere, på plan, sista tre minuter av tisdagens match. Veta att vi kommer vinna. Känna att idag går allt vår väg. Idag är vi odödliga. Idag är det ingen som sätter stopp på oss. Stå där sista tre minuter av matchen och lyssna när 1100 gutar hejar på dig. Skriker på ditt namn. Är så oerhört glada och lyckliga att det är just mitt lag som vinner idag. Vår kära lilla Endre, som är så förbannad bra och vinner. Att få vara en av dom ytterst få människor som aldrig ens fått chansen att få stå där nere. Att har fått vara en av dom... Att få stå där en halv timme efter matchen och le. Bara le därför att man är så lycklig och glad. Känna hur adrenalinet varvar runt i kroppen. Att stå där och önska att den stunden skulle aldrig ta slut.


Plötsligt inser man att det är nog därför man håller på med innebandy. Det är nog därför man orkar genom november, när man vet att varenda kväll är en kväll närmare den kvällen du längtar efter, närmaren den kvällen när allt är möjligt. Och efter man har fått vara där, stå nere i mittcirkeln och sjunga vinnarlåten, undrar man inte längre varför folk ger sin tid och hjärta för Endre. När man ligger hemma i egen säng och funderar hur mycke jag som spelare och människa har fått från klubben, människorna runt om kring, hur mycke dom vill att vi ska kunna få det allra bästa förutsättningarna att kunna prestera på toppen kväll efter kväll. Samtidigt är det tufft att inse att man själv kommer nog aldrig kunna ge tillbaka så mycke man har fått under åren i Endre. 


Plötsligt handlar det inte längre bara om mig som individ. Plötsligt känns det inte längre så hemskt. Plötsligt det där svarta hålet i hjärtat slutar växa. Lojaliten mot klubben och människor är så starkt att det finns inte en chans att man skulle ge upp. Kärleken för Endre är så stor att det finns inte en chans att man skulle sluta tro på att någon dag kommer vi vara tillräckligt mycke. Att äntligen inse att helvete vad lycklig lottad jag är att Jag har chansen att bidrag, vara en del av någonting så jäkla häftigt, genom att göra det jag älskar mest, med människor som till slut ersätter din riktiga familj. Åka till hallen och vara med alla tjugo nya systrar, tjafsa med tränarna som känns lite som att tjafsa med din äldre bror, skratta med/åt Farbröder Halle och Göran, som ändå hänger kvar där, sitter på läktaren och kommer ner springandes (haltandes) och visar hur man ska linda stukade foten ordentligt. "Dra, dra som in i helvete. Och släpp inte lindan innan du dör av smärta. Efter det, håll ut en liten stund till."


Till slut kan man lätt vara oerhört stolt av laget, även om det inte skulle ha slutat så här. Att jag, jag och jag blir vi, att man litar på varandra fullständigt, att kunna stödja i varandra, prata om det som inte känns bra, våga ge kritik, vara glad för andras bra prestationer, glädja tillsammans. Ge råd hur man ska planera sina tvättider så att man har en ren träningströja på torsdag, när man ska äta lunch, hur man tar fram träningsstatistik från sin pulsklocka och om det finns någon som kan låna en skruvdragare åt mig? Att en bunt unga spelare från lägre division växer och tar sin plats i laget och SSL, bevisar att vi kan vinna mot vilket lag som helst. Och göra det, kväll efter kväll. Vinna är en vana, att vinna är allt, att kunna vinna kväll efter kväll med spelare som aldrig stått i den situationen tidigare. Så fruktansvärt starkt gjort. Det finns något stort och starkt i laget som vi har idag. Det är något stort på gång.


Man hoppades att det gick vrida fram tiden, att man skulle vakna till september och få dra igång serien igen. Att man fick stå där nere, på plan igen och visa vad Endre betyder för oss.


Jag är förbannad stolt över att få vara en del av laget och Endre.


FORZA ENDRE!


#70

1 kommentar:

  1. Vilken författare, vilken text. Det är kärlek detta ( "släng dig i väggen Ranelid" ) och sann idrottsglädje och stolhet från en som älskar sin sport och sitt lag med det stora Endrehjärtat.
    Tack för att jag blev introducerad i detta ....så kul att lära känna sporten och få följa ett lag som verkligen kämpar och aldrig ger upp trots motgångar och ser andra vinster än bara resultatvinster :)

    SvaraRadera