Varelsen hade trängt in sig i Södervärnshallen. Första tanken är som en snytning i din hjärna. Fan vad stor den är! Du vill dra dig undan, gömma dig bakom hörnet, men en liten röst skriker av nyfikenhet att stanna. Se på den. Den är så stor..! Och stolt. Den står rakt i ryggen, axlarna avslappnade. Du ser hur hela kroppen följer lungornas avslappnade rörelse. Djupa, långa andetag. Om och om igen.
Efter ett tag släpper din rädsla. Du tar några steg mot Varelsen. Det är som om Varelsen aldrig är still. Konturen fladdrar som Varelsen stod i lågor. Ett steg närmare och din blick fastnar på den gula tröjan. Det är inte bara lungornas rörelse. Du blundar, och den är borta. Och där finns den igen. Som ett brinnande lavaflöde försöker hitta vägen mot hjärtat. Som ormar som slingrar mot det gul-svarta Endre-märket. Tum. TuTum. Tum. TuTum. Du kan höra hjärtat bulta. Du kan se hjärtat bulta. Och du ser hur Endre-märket i Varelsens tröja vaknar till liv. Det lever. Det glöder som ett litet kärnkraftverk. Som det var det enda Varelsen behövde för att leva vidare.
Du står som i en dröm och ett andetag senare står den stora, stolta, brinnande Varelsen framför dig. Du är inte längre rädd. Du känner värmen stråla ut från den. Det nästan bränns i ditt ansikte när din blick fastnar på Varelsens ögon. Ögonen du aldrig sett tidigare. Djupa som den oändliga rymden, svarta som mörkaste natt. Och blicken. Blicken är som ett blixtrande åskmoln i stormen som sveper hela jorden med sig. Blicken vänds mot dig. Den borrar genom ditt hjärta och letar efter något att hugga i. Varelsen letar, letar febrig efter något. Där. Den känner igen ditt gul-svarta hjärta, och du ser hur vreden förvandlas till glädje. Som en djup röst från ingenstans välkomnar dig och släpper in i slottet. ”Du och ditt gul-svarta hjärta är en viktig del av mig, så kom!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar