KLIV IN I BUBBLAN.

För det första. Otroligt skönt att hoppa in i slutspelsbubblan! Äntligen här. Härligt pirr i kroppen. Räkna dagarna till första match, räkna timmarna till matchstart. Snart. Snart. Jag satt innan torsdags träning på tomma läktaren och väckte minnen från tidigare slutspelsmatcher. Föreställde mig att jag satt där i fullsatt hall och delade glädjen med andra.
För det andra. Jag har funderat redan några dagar att jag ska skriva någonting innan söndags första match i Mora i Unihoc-arenan. Den enda jag kommer på är texten jag skrev ett år sen. Den är kanske den bästa texten jag har någonsin skrivit. Texten som har fångat den ultimata känslan man har innan en slutspelsmatch. Den är så bra, att jag får fortfarande gåshud när jag läser den. Förlåt, men jag reviderar och återvinner texten.

Några minuter innan matchen springer vi till den svarta planen i Unihoc-arenan, men i våra tankar är det den ljusblå plan i kokande Södervärnshallen. Det är mörkt, vi kan höra publiken, applåder och buller i huvudet. Vi ställer oss i rad och lyssnar nationalsången. Samlar in i mitten igen: Lett o vinne! Speakern går genom line-uppen. De sex spelare som får springa in på planen kan höra det otroliga bullret när tusen Endre-fan klappar och hurrar just till dig. I Unihoc-arenan är det tyst, men det är bara vi som hör. Den otroligt fin känslan smyger in och spränger huvudet. Äntligen är det dags!

Domaren visslar. Matchen har börjat. Endre gör mål. Unihoc-arenan blir tyst som kyrkogården på natten, men det är bara vi som hör när tolv hundra Endre-fans jublar med oss. Man får gåshud bara av tanken hur jäkla fint det känns.

Vi är starka. Vi jobbar med stort Endre-hjärta. Vi vågar. Vi äger. Vi lirar, leder och lyckas. Vi hittar ytor, vi ger exakta passningar, vi träffar målet, varje Endre-spelare vågar ta ansvar att avgöra. Vi orkar springa hem när vi förlorar bollen på anfallszonen. Vi är första på allt. Vi täcker skott, vi jobbar, sliter och offrar som Ewa Jansson. Vi är fokuserade från första sekund till slutssignalen. Vi ger allt och lite till. Vi kan höra hur tolv hundra Endre-fans peppar och hejar på oss. Vi känner oss odödliga. Det är ingen som kan stoppa oss. Det är ingen som kan slå oss idag. Vi VINNER.

Den tystnaden som spränger in i Unihoc-arenan är tio gånger skönare än bullret i kokande Södervärn. Det är bara vi som kan höra ljudet i tystnaden. Mora-spelaren kan höra bara tystnaden. Vi hör och känner hur världens bästa innebandypublik stöder oss. Det är någonting bara vi kan uppleva. Ingen annan. Där ligger vår styrka. VI ÄR ENDRE!


/Liisa Kokkonen #70