1-1.

Oooopa. Livet leker och living the dream. Mora skulle ner hit och döda den här kvartsfinalserien och hoppades på att inte behöva åka den trevliga båten en gång till. Men så blev det ju inte. HEHEHE. 1-1 och det är liksom samma utgångsläge som inför den första kvartsfinalen. Matchen och vinsten i sig stoppar vi in i minnet tillsammans med alla andra fina Södervärnsstunder. Det är ingen idé att försöka analysera eller så. I ett slutspel är det snabba puckar, lika mycket som man måste glömma en förlust måste man glömma en vinst. Vi har inte vunnit någonting ännu. Det enda jag kan säga om fredagen var att det var hjätinfarkt och idrottsorgasm på samma gång. När slutsignalen gick är det en känsla som ej går att beskriva. När man tittar upp på läktaren och ser er fans helt galna, glittret i Halles ögon och den gränslösa glädjen i alla spelares ögon kan man fan dö lycklig. Ni var underbara på läktaren(jag skulle kunna skriva en bok om hur bra ni var). Idrott alltså, fy tusan vilken hobby. Och då har vi inte pratat om fröken Kokkonen i mål. Draaa vilken zon hon hamnade i. Liisa vann målvaktsmatchen om man säger sååååå. Joråsåatte. Men alla vi som spelade, ledare och Liisa vet att det krävs lika mycket och lite till om vi ska kunna knipa en seger på bortaplan. PEPP.

Nu är det full fokus på morgondagens match. Första kvatsfinalen har ingen betydelse längre. Matchen i fredags är också historia och är ingenting vi kan luta oss tillbaka över och vara nöjda. Nu gäller det att vi jobbar ännu hårdare, sliter för varandra ännu mer och bjuder på ännu mindre. För ska vi segla vidare från den här kvartsfinalserien krävs det 120% och lite till av ALLA. Vi hoppas på lite bättre slutspelskänsla i Unihoc Arena och att deras klack som var riktigt bra förra året kommer till hallen.

Om sju timmar går flyget upp till Stockholm och sen blir det buss några timmar (mysigt) innan vi får lägga huvudet på kudden och vakna upp till en fantastisk måndag. Måndag, en bra dag att skriva historia på tycker jag.

/Eva Didriksson #6