Krönika i GT 110309.
Under hösten stånkar och stönar man lite för att det är mörkt, man måste springa intervaller i minusgrader och det flängs kors och tvärs över hela landet för att möta brunkargäng from hell. Man tror helt enkelt att det aldrig ska bli ljust, vår och slutspelstider. Spelar man i Endre, eller vilket lag som helst fört den delen, är det dock i detta mörka och svarta ögonblick ganska lätt att motivera sig. Inse att givetvis kommer vår efter vinter, brunkargängen måste klås för att slutspelet ska hägra och känsla kommer att infinna sig. För gott folk, den där känslan som är omöjligt möjlig att beskriva men som ändå är det härligaste som finns, den vill man uppleva igen och tusen gånger om. Man vill in i bubblan. Den fina, hysteriska och alldeles underbara slutspelsbubblan. Detta älskar jag med slutspel:
1. Södervärnshallen. Inget slår spel i Södervärn. Inget lag i serien har stämningen eller kommer ens i närheten av känslan som ligger i luften när hela ön sluter upp runt ett slutspel. Jag skulle kunna skriva en bok på 700 sidor om hur fantastiskt detta är.
2. Matcherna gäller liv och död. De bästa lagen i serien gör upp i hetsiga, blodiga, hårda, tuffa, snygga och jämna matcher där ingen vill vika ner sig. Gör du ändå det är det tack och hej och du får looser stämplat i pannan. Skillnaden mellan hjälte eller syndabock är hårfin. Känslan av att det är vinna eller försvinna som gäller är nervkittlande längs med hela ryggraden och tillbaka.
3. Intensiteten. Under ett slutspel är allt väldigt intensivt. Under några veckor lägger du allt dit fokus på slutspelet. Jag har sagt det förr men säger det igen. Man tänker, äter, skiter, tränar, sover, drömmer och andas innebandy dygnet runt. Spelar man dessutom innebandy på Gotland där intresset är oerhört stort märks framgångar(och motgångar) runt omkring dig. Publik, fans, kids, läktarcoacher, tvivlare och media passar upp på oss som de värsta rockstars.
4. Det luktar guld. Under en serielunk kan bilden av slutspel och SM-bucklan kännas ganska avlägsen. Visst, man fattar ju att det där guldet finns där någonstans i april men samtidigt känns det så långt borta. När man kliver in i ett slutspel känner man på riktigt lukten av guld och möjligheten att faktiskt stå som vinnare blir mer påtaglig.
/Eva Didriksson #6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar