Om det där med att vinna inför ett kokande Södervärn i slutspelets första kvartsfinal var skönare och jävligt mycket mer nice än en orgasm, kli på ryggen och sol i februari samtidigt så var det ju ungefär samma känsla igår när slutsignalen tjöt i Unihoc Arena. Fast tvärtom åt andra hållet. Det går inte med ord beskriva hur mycket man hatar att förlora. Hundradelen efter att man insett att det blev torsk kokar det upp en rejäl dos vrede inombords och man skulle på fläcken kunna dräpa någon rakt upp och ner utan att blinka. Man blir ursinnig på allt. Sig själv, bollen, klubban, laget, motståndarna, domaren, ledarna, jublande motståndarpublik, att duschen är kall, att bussen inte är på plats, motståndarfunktionärer, alla gullig "det kommer en match på fredag också", äckliga segersånger från KAIS Mora, dumma frågor från journalister, alla analyser, telefonsamtal, veta om att man måste gå till jobbet imorgon. Precis allt känns som ett rent helvete. Det känns som att någon tar ifrån en livet och att man aldrig, aldrig någonsin kommer att kunna le igen. Det är krig i världen, hemlösa fryser ihjäl och barn med uppsvällda magar svälter men just i den där stunden så finns det ingetnting värre än att förlora. Som tur är går solen upp imorgon också och efter måndag kommer tisdag och sedan kommer onsdag och hux flux har man glömt förlusten, knutit näven och insett att Mora vann matchen. Punkt, inget att göra åt. Ingenting som går att göra något åt än att göra det bättre nästa gång. På fredag är det ny match och nya rejäla tag. Förutsättningarna är helt oförändrade och ser ut som när vi gick in i det här slutspelet. 1-1 i matcher och bollen är rund.
Det är tight mellan Endre och KAIS Mora i år. Jag börjar mer och mer inse att den här kvartsfinalserien kan bli helt horribelt jämn. Kanske går det till fem matcher, kanske inte. Kanske är det Endre som spelar semifinal, kanske inte. Kanske dödar Mora oss i tre raka från nu, kanske är det Endre som får avgöra på bortaplan med tre raka. Det är slutspel och allt kan hända. Det är det som är tjusningen med slutspel.
/Eva Didriksson #6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar