Jag blir helt tårögd när en gammal gymnasielärare till några i laget, som dessutom ofta ser våra träningar, kommer fram och grattar oss till semifinalplatsen av hela sitt hjärta. Utanför Byggmax. Jag menar, hur visste han att jag och Maria var där och kånkade gipsskivor? Man vill ju bara krama om karln rakt upp och ner. Det är svårt att förstå hur många vi verkligen engagerar och berör. Det är ju ändå bara innebandy. Att så många tycker att det på riktigt är svinkul att vi tagit oss till semifinal. Det är fanimej helt otroligt. Stoppar en på stan o grattar, Finland åker från Kalmar till ön, Herr Sjöstrand åker från Helsingborg, efter matchen är inkorgen i mobilen full, människor bildar helt spontant en hejarklack och fixar med instrument, dom är i hallen två och en halv timme innan match, de anstränger sig för att ta på sig gul-svarta kläder, kriva Endre i ansiktet med gul färg, applåderar så händerna blöder (true story) och sy tjusiga flaggor med Endreloggan, de sliter sitt hår när vi misslyckas och står och hoppar så läktaren skakar med armarna i skyn när vi lyckas. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser att Edith 3 år och gammelfarmor 90 år traska in i hallen och för att absolut inte missa matchen Endre-KAIS Mora. Inga konstigheter.
Oavsett hur det går i semifinalen finns alltid fredagen den 26 mars 2010 kvar i minnet.
Alltså. Om Anna Jakobssons sammanbitna tänder och Ewa Janssons blick+öppna mun kunde tala. Inte konstigt att vi vann. Grymma bilden är tagen av tyngdlyftaren Fredrik Svensson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar