Match 1

Sådär! Nu är vi gång på riktigt! Mindre än två timmar efter slutsignalen är återhämtning i full fart. Försöker trycka i mig lite kycklingpasta, för en gångs skull. Lika bra att sitta en stund framför datorn och varva ner innan man ska försöka gå lägg sig.

Då var även IMA fått smaka på slutspelen och vi kan inte gnälla om insatsen på läktaren.
A) 1078. Tackar!
B) Vilken grym klack! Inte minst Göran Närhströms sjungande röst som hörs hela vägen till bänken.
C) Jag tror vi kan ännu bättre..! Eller? Välkommen åter på tisdag! Vore det inte kul att spränga gamla rekordet på 1204?

Fastlandet, är ni avundsjuka på oss här på öjn? Ni har en bit kvar...

Matchen då? Jadu, känns att slutspelen är i gång. Gått knappt ens en minut och Rönnby får en, kanske lite billig, straff. Bara gratulera My som är nog en av världens duktigaste straffskytt just nu. Snyggt gjort. Tror det bästa lösningen på problemet är ju att inte ta några straffar mot Rönnby. Och sen? Tek, ding, ding, ding, BANG. 7 sekunder senare smäller Anna bollen upp i krysset bakom Loisa. Såå viktigt, såååååå sjukt jävla viktigt att stämpla in och visa att vi är här, vi är med från första början. En flashback hann flyga snabb förbi ögonen efter 59 sekunder om något som hände några år tillbaka. Men den försvann lika snabbt den dök upp.

Samarbete, diciplin och glädje var nyckelorden till matchen. Tycker att vi lyckades ta med oss orden och förverkliga det på och utanför plan från start till slut. Det är så skönt när hela bänken står, hänger ovanför särgen och ser ut att alla är på väg att hoppa in. Så skönt när man täcker skott och hela hallen får höra det. Det är så skönt när den okontrollerade glädjen bara sprutar ut från kroppen och en och en annan bara studsar och hoppar runt lite extra. Det är så skönt att lyfta händerna upp i luften och springa till en kramkalas. Det handlar visst mycke om taktik och innebandykunnandet, men det är viljan som är viktigaste i såna här matcher. Viljan att spela, viljan att göra jobbet, viljan att ta närkamper och få stryk. Viljan att springa lite extra, viljan att vara stor och stark, fokusera och lämna allt annat utanför. Där tar vi 1-0 vinst ikväll och visar att när vi gör jobbet, vinner vi mot vem som helst.

Men med NHL-schema är det ny match redan på söndag. Lär bli en ny spännande match och man behöver inte vara någon snille att förstå att vi kommer få se en annorlunda Rönnby vi såg idag. Helt hundra att dom kommer fundera och hitta nycklar till en vinst. Det kändes väldigt tydligt redan under tredje perioden när Rönnby började kliva högre upp, sätta press och slänga in bollar. Vi kan inte ligga på latsidan och tro att det här räcker. Första steget har tagits, nu måste man snabba på takten och se till att ligga före hela tiden.

Nu ska vi vila, ladda om, träffas imorn vid lunch i form av genomgång och promenad. Sedan är det bara fortsätta ladda vidare inför kvarts nr 2 som spelas på söndag kl 15:00 i Bombardierarena (om jag inte är helt fel ute).

Tack för idag, nu ska kudden få en ordentligt kram. Skönt att få dyka in i egen säng och få en sovmorgon imorn!

#70

Play!

Play for the game.

Play for the club.

Play for the colours of your heart. 

Play for the people that means everything to you. 

Play because you are one of them...

Play because you can!

Tårögat och med rysningar i ryggraden. 

Kniven i hjärtat.

Minnen som har bränts fast i näthinnorna.

Bullret i öronen.

Adrenalinet i blodet.

Glädjen i kroppen. 

Den känslan när du vet att allt är möjligt.

Den känslan när du vet att du är där igen. 

Allt är ovisst, allt är möjligt. 

Den enda begränsningen är du.

Believe. The game is on 'till it's over. 

FORZA ENDRE!

#70

Dimman

Farfarn satt på sin favoritplats framför fönstret i köket. Dimman från havet var på väg in, som en grå betongvägg som smög närmare. Han hade tagit sina vårblommor in och täckt över det som inte tålde fukt. Inte ovanligt att vårdimman hade minusgrader och en svidande duggregn med sig. Han stängde in sig i huset och satt med sina minnen…

Året var 1952, farfarn var en ung karl som hade precis fyllt 24 år. Han hade jobbat som hantlangare på bygget halva sitt liv och tyckte att det var dags att börja bygga ett eget hus. Ett hus han hade drömt om redan länge. Bygga ett litet hus vid stranden med havsutsikt. Kunna sitta på verandan och kolla hur solen försvann bakom horisonten på kvällarna, ha en liten trädgård mot söder, en kamin han kunde elda en mörk, kall höstkväll.

Sommaren -52 var varm, jobbigt och svettigt. Vad han slet och jobbade. Rensa tomten, hämta träden från skogen. Gräva marken, mura grunden, hyvla timret. Grovt, tungt jobb i skenande sol, i ösregn och storm, tidigt på morgonen, sent på nätter. Farfarn slet och slet. Under sommaren byggde han grunderna till sitt hus. Hösten kom, och bygget fortsatt. Huset började få form under augusti-september, väggarna var på väg uppåt. Fönster ska sitta där, dörren ska stå på den väggen. Det kändes så skönt när huset växte, tog form och började kännas så småningom som ett riktigt hus.

En kaxig ung kille fick lära sig mycke, ibland den hårda vägen. Göra om och göra rätt, men han gjorde om och gjorde rätt. Det var hans hus, hans dröm han byggde, han fortsatt och gav aldrig upp. Första höststormarna kom i sent september och tidigt oktober. Väggarna stod och halva golvet var byggt, men utan taket stormade allt rakt in. Det var inte mycke att göra, bara vänta att stormen lugnar ner sig och solen kommer fram och torkar allt efter sig. Det var jobbiga månader när han fick göra allt om, om och om igen.

Men farfarn mindes fortfarande den fina allahelgons-helgen. Solen sken, det var ovanligt varmt att vara den sista helgen i oktober. Den helgen fick hans hus taket. Med hjälp av några hans vänner lyftes taket på och bygget såg ut äntligen som ett hus. Takbalkarna kom upp och efter det gick det snabbt att spika fast takbrädorna. Efter det gick veckorna fort, och huset blev tät, torr och varm, lagom till vintern. Stormarna kom och gick, och farfarn fortsatt med sitt hus. Fönsterkarmar hyvlades, rutorna beställdes från glasfabriken. Källaren putsades, väggarna fick en fin slutfinish in i huset, golvplankorna sågades. Dagarna gick när plankorna pusslades på sin plats. Men steg för steg gick bygget framåt…

Och sedan kom snön. Hela januari snöade det ordentligt. Snö, vintersol, plusgrader, ny storm med ny snö och sibiriska kyla. Farfarn fick lära den hårda vägen att taket måste isoleras. Snöstormen hade hittat vägen in mellan väggen och taket, och snön hade först smält, och sedan fryst och gjort att timret hade börjat leva sitt eget liv. Hela januari försökte han värma upp huset och få timret att torka. Han fick bygga om, hyvla nya brädor, täta till hålen. Han fortsatt slita och rätta till en bra bit in till februari. Han förstod vikten av isolering, han såg till att täta till väggarna, skarvarna mellan grunden och väggar, skarven mellan väggarna och taket, såg till att hörnen satt fortfarande tätt mot varandra. Hur skulle det gå att leva i huset där senvinterns snö kunde gnaga sig in och fukta konstruktionen..?

Gör om, gör fel, gör om, gör rätt. Konsten var att lära sig snabbt och förstå när man var på väg att göra fel igen. Rätta till där och då, inte vänta tills skadan var redan hänt. Våren närmade sig, och farfarn blev bättre. Huset började bli klart. Den stod stadigt, grunderna var byggda på bergen, timret var den bästa kvalitén han kunde hitta. Huset kändes säkert, tryggt och när Massgaisten blåste, kändes det väldigt skönt att kliva in från dörren och stänga stormen utanför. Under tidig vår använde farfarn en hel del tid i källaren och byggde egna möbler och inredning. Små, fina detaljer som gjorde att huset började kännas som ett hem...  

Dimman hade nått stranden, solen försvann och allt blev grått. Det var precis en sådan dag också 63 år tidigare. Då satt han i sitt nya kök och kollade hur dimman reste sig och attackerade ön. Grötig dimma som gjorde alla blind. Gick inte se framåt, gick inte se bakåt. Man kunde bara sitta och vänta att siktet klarnar. Den dagen 63 år tidigare kunde ingen ens ana vad dimman skulle bära med sig från havet…

Vilket äventyr det blev..!

#70

Info inför fredag

Vi flög hem imorse efter en lyxfrukost på Bromma Best Western som levererar, precis som vanligt. Tror finns ingenting att gnälla över på det hotellet och vi är ett glad lag som får bo där så ofta. Direkt till jobbet, och insåg någon gång på eftermiddagen att jag har inte riktigt fått något gjort. Ett klart tecken att bubblan är här. Lämna in frånvaron, planera nästa 1,5 veckor på jobbet, planera en balanserad mat-sömn-träning -triangeln, boka om tiden till osteopat, helt enkelt se till att förutsättningar utanför är finslipat till max.

Det är redan många som har frågat efter biljetter och här försöker vi göra en kort sammanställning om det som gäller!

VAD? Endre - Rönnby, kvartsfinal 1
NÄR? Fredag den 18/3, kl 19:00
VAR? Ica Maxi Arena, Visby

Det finns plats för 2200 personer, varav 1500 sittplatser. Nu om någonsin har du världens chans att se spännande innebandy i Sveriges bästa innebandyanläggning! Södervärns tränga ståläktare och trädbänkar är historia, så välkommen till nya kapitel i Endres historia! Vi har toppat grundseriens publiksnitt, så slutspelsrekordet på 1203 pers sprängs lätt i år. Var med och bidrag och heja oss till en fin slutspel!

BILJETTER då? Biljettkiosken på webben har öppnats under eftermiddagen och länken är följande:
https://www.biljettkiosken.se/event/160318-endreif-endre_if_vs_ronnby_vasteras_ibk
Klicka in dig där, boka sittplats och köp biljetten!

OBS! Årskorten gäller inte längre!
(Om du har köpt en sittplats för grundserien och vill sitta på din plats även i slutspelen, måste man tyvärr då köpa biljetten vid dörren. Weblösningen klarar inte av att sälja en bokad plats... Men platserna är bokade för er!)

Vid dörren är det kontant, swich eller kort som gäller. Två sistnämnda kräver en smartphone som kan motta en elektronisk biljett.

PRIS? Via webben: det vanliga 100kr
Vid dörren 120kr, studerande och pensionärer 100kr. 

Köper du din biljett i förväg a) du sparar pengar, b) du kan få välja sittplatsen fritt, c) du säkrar att komma in och d) DU SLIPPER KÖA VID IMA!

OUTFIT? Vore det inte häftigt en fullsatt IMA med gult och svart hav på båda läktare?

Info kommer att komma även på våra officiella hemsidor på endreif.se samt tidningsannonser under veckan. Men vadå, du har läst hittills så du vet redan det allra viktigaste! 

Funderar du på att komma eller icke..? Inbilla dig att Göran Nähström har övat in en dans Endre-läktaren kommer att köra under matchen. Något man KAN INTE MISSA!

#70

Nu är det klart!

Så är det. Vi sitter i bussen på vägen till Stockholm. Sista seriematchen för 2015-2016 är avklarat, tabellen är fastställd, och slutspelsparen är valda.

Först kan vi väl göra bokslut på serien. Sista matchen mot Mora var jämn och målsnålt, men fartfyllt när två lag vill föra spelet och köra järnet. Chanser åt båda håll, men tyvärr i slutet av tredje lyckas slå in en avgörande 3-2 mål. Spel utan keeper räcker inte riktigt till och Mora gör sitt fjärde i tom kasse istället. Förlust och Mora fick sista valet.

Endre tangerar klubbens rekord på poäng i serien, vi har släppt in 81 mål totalt vilket är nytt rekord och ca. 20 mindre än åren innan. Betyder alltså att även om placeringen i tabellen förbättras inte, så har laget tagit flera kliv framåt på många olika håll. Minns jag rätt så har vi snott även poäng mot alla motståndare under serien! Nu är det bara upp till bevis och slita vägen till historiens bästa slutplacering!

Pixbo vann, Iksu vann, Mora vann, Rönnby vann, Karlstad vann och Malmö tappade poäng mot Linköping vilket då betyder att Karlstad var sista laget till slutspelen.

Pixbo valde femman Uppsala.
Iksu valde Karlstad, även om deras resor kommer bli ganska jobbiga.
Mora valde Täby före tigrarna,
Och vi då möter Rönnby i vår kvartsfinal!

Valet för semin gjordes också, vilket då betyder att vinnaren från Pixbo-Uppsala möter vinnaren från Endre-Rönnby, och dom andra fyra avgör andra semin.

Nu är det även klart att vi börjar vår kvartsserie på fredag hemma! Sedan fortsätter vi på söndag i Västerås och är tillbaka på Gotland på tisdag igen. Vilken fredagsspänning det kommer bli! Vanliga 19:00 i IMA som gäller!

Vi återkommer lite mer i veckan om hur läget i laget är och hur det känns att möta Rönnby igen. Det finns flera som har en svidande minne och en revanchlust som är större än livet!

#70

Motståndarkoll

Fredagen har kommit och känns att det kan vara bra läge för en liten motståndarkoll såhär innan sista omgången! 

Hur har veckan gått? Vi hade lite lugnare schema i början av veckan och hade frivillig träning på måndag och tisdag. Det var ändå nästan alla som tränade, som vanligt. Egna skott, anfallsövningar, mv-träning, löpning, intervaller… Skönt när man får chansen att göra det som känns bäst för just den dagen! Onsdagen inleddes med morgonträning som alla andra onsdagar hittills och på kvällen samlades vi på Scandic och snackade inför slutspelen. När ska vi spela? Hur ser det ut? Vilka lag som är i slutspelen och hur det ser ut inför söndagens val? Vad vill vi säga till media? Ska vi ha några annorlunda rutiner på matcher? Tvättider, mat, vila, återhämtning, hur tränar vi mellan matcherna? Mycket som ska diskuteras och bestämmas. Efter 1,5h var vi hyfsat överens om det som komma skall, och förhoppningsvis lite bättre förberedda inför nästa vecka. 

Motståndarkollen då? Det är ju klart sedan tidigare att Pixbo, Iksu, vi och Kais Mora har knäckt hemmafördelen inför kvarts. Femman Uppsala, sexan Rönnby och sjuan Täby är också klara, och hela fyra lag krigar om åttonde plats. Vad är det för lag?

Uppsala

Laget som slutar femma i årets grundserie. Ett lag som har senaste åren krigat mellan slutspels- och kvalsträcken har definitivt tagit ett kliv uppåt och säkrat klubbens första slutspelsplats i god tid. Ett lag som tappade Delgado-Johansson till IKSU i årsskiftet, och har haft ganska stor omsättning i truppen under säsongen. Men det verkar inte ha stört dom alls, utan Uppsala har ångat på genom hela vintern. Laget verkar vara jämn, och den ena stora stjärnan försvann i december. Lag som kämpar, sliter, har viljan att göra jobbet och har en bra målvakt som tydligen gillar att spela åtminstone mot oss. Att komma femma och lämna bl.a. Täby och Rönnby bakom sig säger en hel del. Är du där när serien är slut, då har du lyckats göra flera saker rätt flera kvällar i rad. Men hur är det att spela sitt första slutspel? Kan man förberedda sig tillräckligt bra när man inte riktigt vet vad som väntar?

Rönnby

O Rönnby. Ett lag som förvandlas till något helt annat när slutspelet drar igång. Ett lag som brukar landa på platserna 5-8 i serien, men vår efter vår bevisar att vara ett topplag som ställer till det för motståndaren i långa matchserier. Rönnby har en spännande trupp med väldigt skickliga, unga spelare i truppen. Augutsson, Kippilä, Nilsson som gör sällskap till Sanna Scheer och Malin Wickström. Handfull spelare som kan avgöra på egen hand och är svåra att plocka bort. MV-spelet lär inte heller vara något bekymmer för Rönnby, när det är Lovisa Frisk och Laura Loisa som turas om mellan stolparna. Frågan är väl då hur är formen i år? Kan man hålla den höga nivån flera matcher i rad? Truppen är vass, men inte särskilt brett. Hur orkar laget spela varannan dag med två femmor?

Täby

Täby som inför säsongen värvade in halva Djurgården, har tagit sig ändå rätt så säkert till slutspelen. Täby har väl inte så hemskt många slutspel i bagaget, men spelarna som spelar i Täby i år har det. Ingen dålig laguppställning med Emelie Frisk i målet, Louise Wickström, Stålhult (båda dock skadade för stunden), Ranja Varli, Matilda Sjödin, Jenny Gustafsson, Ulvhag, Attermo, Malin Eriksson… Spelare som kan räknas vara på toppen i SSL. Känns att serien har gått lite halvknackigt och laget har inte alltid lyckats prestera på den nivån man förväntar sig på pappret. Men som alla vet, erfarna spelare har tendens att tända till slutspelet och prestera bra när det gäller på riktigt. Men man kan fråga hur fysiken i laget kommer räcka när man matchar hårt varannan dag och det knappt finns några vilodagar mellan? Träningsdisciplinen brukar inte vara ordet man kopplar ihop med Stockholmsområdet…   

Malmö 

Med en vinst mot Linköping är det Malmö som är i slutspelen. I så fall en väl godkänt säsong om man som nykomling fixar direkt en plats bland åtta bästa. Kommer nerverna räcka när det blir en måste-match mot Linköping? Blir det sudden, är slutspelet en bortblåst dröm. Blir det 3p är Malmö med på kartan, men återigen, räcker nerverna i det unga laget att vinna matcher i slutspelen? 

Karlstad

Känns att Karlstad ligger ganska bra till inför den sista matchen. Vinst mot Falun känns inte alls omöjligt och att Linköping skulle sno ett par poäng från Malmö är inte heller omöjligt. En Karlstad som nuförtiden spelar bra innebandy och känns att förutsättningar i klubben är på sin plats. Varit med i slutspelen tidigare åren så dom vet vad man kan förvänta sig. Karlstad har även snott poäng både mot Pixbo, Iksu och Uppsala under säsongen. Inte dåligt facit, nej. Kan även vara en chans att Karlstad blir bortprioriterad av två första i valet..?

Dalen

Dalen som slutar alltid vid slutspelssträcket. Ibland ovanför, ibland under. Ett lag som ställer till för många. Inga storstjärnor men desto jämnare lag där ingen sticker ut åt något håll. Finns ingen att plocka bort, och ett jobbigt lag att möta. Täcker skott, sliter som fan, spelar jämt mot alla lag. Vinst mot Rönnby i sista hemma match känns inte omöjligt, och med 3p och Malmös icke-trepoäng är det Dalen som är åtta, om målskillnaden håller sig där den är. Kommer Karlstad ihåg att öppna ketchupflaskan och vinna sin match med mer än +8 mål, kan det vara livsviktigt för Dalen att ösa på mål och hålla tätt bakåt. 

Huddinge

Vinna mot Pixbo och att alla tre lagen ovanför förlorar sina matcher, då är det Huddinge som är åtta. Tveksamt, men ingenting är hugget i sten. Det är dock nog ingen som ser fram emot att spela en slutspelsmatch i en friidrottsanläggning på Stockholms förorter. Känns att det är mycke som ska klaffa om Huddinge skulle avancera sig uppåt i tabellen…  

Och Endre då? Blir en ytterst spännande avslutning för grundserien i år. Ett toppmöte med mycke på spel. Tre poäng och vinst är det vi som är trea och får välja mellan kolera och pest, är det Mora som vinner, antingen efter fulltid eller i sudden, är det dom som får göra det valet. Ett väldigt bra tillfälle att träna på att vinna och prestera bra när det gäller. Dags för oss att knyta skor, plocka fram Endre-hjärtat och bestämma att det är vi som tjänar platsen i topp-3.  

#70

Aim for the stars, end up in heaven.

Pratade nyss med min lillebrorsa. Han är 22 år och vet inte vad han ska göra med sitt liv. Han känner sig att han måste plugga, men vet inte alls vad. Han känner att han har misslyckats därför att han inte har pluggat efter yrkesskolan, han har inget fast jobb, han bor fortfarande hemma eftersom det inte finns i världen att han skulle ha råd för en hyra i Helsingfors utan fast jobb. Han verkar inte vara nöjd med sin situation, och har inga lösningar som känns rätt. Vi pratade ett bra tag och jag började ställa frågor. Hur vill du att ditt liv ska se ut om 5 eller 10 år? Vad är viktigt för dig? Vem beundrar du? Vem skulle du vilja va? Vad är du rädd för? Jag hoppas att jag öste lite mer vatten i kvarnen, och han kan fortsätta leta vidare.

Året var 2006. Jag hade spelat U-19 VM i Leipzig. Jag spelade i Tapanilan Erä, i B-laget i nästhögst serie och i ett antal juniorlag. Tränade ca. 9 pass i veckan, matcher varenda helg. Ledig var jag några dagar vid jul. Innebandy var askul, annars hade man väl inte orkat allt det där? Jag var nästan 18, inte långt ifrån att ta platsen i a-laget. Jag har någon gång under den säsongen funderat att jag skall spela i högsta liga. Jag skall spela i landslaget, närmare sagt VM 2011. Ingen chans till -07 VM, -09 kan komma lite för snabbt, så 2011 låter bra. Har några år på mig. Och varför inte, det låter väl spännande att spela utomlands också, Sverige kanske? 

Åren gick. 2007 klev jag upp till a-laget som andra målis. Fick inte spela hemskt mycke, men gjorde några riktigt bra matcher. Fick spela en match mot PSS som det året vann SM-guldet. Matchen slutade med förlust 3-0. En match jag var helt fenomenal, men vi räckte inte riktigt till. Säsongen -08-09 förlorade vi varenda match, och det var klart redan i januari att vi kommer åka ur. Bara bita ihop, och blicka framåt. Kände att det är dags att hitta på något annat. Visst spelar Hanna Sihlman och Anna Vartiainen i Sverige? Var spelar dom..? Kanske jag vågar ringa Anna och fråga var hon spelar? Jag vågade, och fick veta att Hanna spelar i ett lag som heter Endre IF, och att hon ska flytta och plugga på fastlandet. Hmm, det finns en lucka där..?!

Och jag skriver. Med mitt svenska som jag lärt mig i skolan: ”Var ligger banken?” -Sväng till höger och gå rakt fram. Jag satt och ansträngde mig. ”Jag heter Liisa, och jag är en 19-årig innebandymålvakt. Jag skall bli bäst i världen, och jag vill spela i Sverige. Jag har spelat med U-19 och spelat i finska liga två säsonger, och skall snart spela i a-landslaget.” Jag fortsatt några rader till och skrev ner min målbild för mitt liv. Detta är jag, och detta vill jag vara, är ni intresserade av mig? Skickade e-mail till någon som hette Göran. Hehe, vilket roligt namn. Göran, sååå typiskt svenskt.  Och ja, resten har ni ju koll på. 

2016. Tio (10!!!) år senare. Jag hade gått upp till Eräs a-lag och fått platsen som första målis året efter. Jag flyttade till Sverige 2009 och har fått spela 7 säsonger i Elitserien och SSL. Jag var med i VM 2011. Vilken slump, eller hur?! I'm a psychic!

Jag är kanske lyckligt lottad att jag hittade innebandyn, blev kär i sporten och position som målvakt. Det blev mitt liv, och styrt allt jag gjort senaste 15 år. Sporten gav mig drömmar, målsättningar, människor jag kunde beundra. Jag blev tvungen att bli besviken, misslyckas, och nånstans på vägen insåg att jag var nog en som aldrig fick någonting gratis. Jag spelade alltid i fel lag, jag missade moderklubbens vartenda j*** SM-guld. Klubben som vunnit absolut mest junior-SM under 1990-2000 –talet. Har inte det enda. Jag blev petad från a-laget först, dels därför att jag kom med i U-19. Jag aldrig slog genom i a-landslaget. Jag har aldrig vunnit något stort. Blev petad från senaste VM därför att jag aldrig har spelat en SM- eller VM-final. SM- och VM-silvermedaljer har en bitter smak. Fallit på mållinjen flera år i rad. Med avkapade ben, efter man gett allt och varit sitt bästa jag när det gäller. Jag har aldrig varit tillräckligt mycke att komma i mål. 

Men jag är fortfarande här och lägger innebandyn före allt i mitt liv? Jag har en målbild. Jag har en bild där jag ser mig som en vinnare som aldrig gav upp. Jag har en bild hur mitt liv ska se ut. Jag har människor jag beundrar, och tänker nästan dagligen att om jag bara kunde vara som han eller hon. Jag har också en skräckbild jag är mest rädd för. Jag är inte rädd för att misslyckas, jag är inte rädd för att göra fel. Jag är rädd för att ge upp mina drömmar. Att jag om 50 år sitter i gungstolen med dåliga knän och är bitter över att jag inte tog chansen när jag hade den. Att jag gav upp mitt i racen. 

Allt vad slutspelen handlar om. Man måste drömma, att kunna veta vad man vill. Man måste vara ödmjuk inför uppgiften, man måste fortsätta även om man blir nedslagen, man ska försöka bli bättre jag varenda dag, och kunna njuta av det goda, härliga som dagen bjuder på, ta lärdomar när det är läge. Egentligen det är ju allt vad livet handlar om.

Aim for the stars, end up in heaven. 

#70

Mycket nytt på många sätt

Jag har varit med om fyra säsonger med Endre där man alltid satsade högt, det var givet att man skall till slutspel. Man kanske vågade inte uttala sig om toppplacering i grundserien innan säsongen men vi har alltid strävat efter mer. Vi lyckades att förbättra utgångsläget inför kvartfinalserien med varje år men ändå inte lyckats med att ta oss vidare till semin.

Jag är överraskad över att vi inte hittat spöket under de gångna säsonger som var ansvarigt för outen i kvartsfinalen. Men en sak har jag alltid tyckt var lite lustig. Förstår mig inte fel nu, jag gillar att öjn tycker om oss gulsvarta, men när det gällde slutspel hittills så blev vi - hela denna öns befolkning känns det som - naiva på något sätt, ja nästan blinda av kärlek. Istället att gå in i slutspelsbubblan som är lik den starka trygga ringmuren som skydd tills det är dags att slå till valde vi att hoppa på ett rosa moln - fluffigt men svävande. Naj, detta moln har inte burit oss till SM-finalen och kommer inte göra det i framtiden heller. Det hade ju varit för enkelt, så fungerar inte idrotten. Slutspel betyder blåmärken, mjölksyra i benen, starka nerver och framför allt en jäkla vilja. Viljan som var anledningen till att vi kom så långt år efter år, viljan som var vårt kännetecken.

Botten nådde jag personligt efter 0-3 kvartserien mot Rönnby. Helt krossad var jag och ville inte tro det var sant att ha åkt ur mot tigrarna från Västerås. Vi hade inte förlorat nån match tidigare mot Rönnby under alla mina år tills denna tidpunkt. Så glada vi var över att kunna få välja vårt drömmotstånd inför kvarten, så ledsna var vi efteråt... Lite samma sak när vi missade två matchbollar mot IKSU ifjol. Då skrevs av medier efter andra perioden på avgörande omgången att Endre just nu är klar för semifinalen. Då satt jag hemme hos päronen i soffen och blev nästan tokig på att man inte hade lärt sig ännu att en match är klar när slutsignalen går och innan det kan precis allt hända, synnerligen när Endre står på planen!

Men som jag skrev i titeln på inlägget, iår är det mycket nytt på många sätt:

- En ny innebandyarena som vi och förhoppningsvis också åskådarna trivs väldigt bra i. Ica Maxi Arenan ökar förutsättningarna och vi fick plocka många poäng i fina hemmaborgen under grundserien framför vår egen publik. Blir det nytt publikrekord?

- Nya headcoachen i unga, modiga Alexander Brinkmann. Jag själv är nog en av dem som är eller var väldigt nyfiken på - i början med avvaktande entusiasm - hur han förändrar oss som lag, vårt spel och särskilt hur han kan påverka utgången på den roligaste och viktigaste delen av säsongen: slutspelen. Vi som har varit med i Endre många år har en hållning inom oss som alltid ansågs som det rätta sätt. Vi stod även på plan för rakt kontringsspel, enkla uppspel sarg-sarg med farliga forwards som var kapabla av att avgöra matcher nästan på egenhand, backar och målvakter som kunnat suga ur energin på många av motståndernas anfall, en Ewa Jansson som täckte ner 11 av 10 skott, typ det var "mitt krigande Endre" jag kände.

Efter mitt uppehåll i Schweiz förra hösten kom jag hem till Visby och det kändes annorlunda. Alla fått chansen att ta en ny roll - är det rätt då? Förändring känns alltid oroväckande och kanske fel i första början. "Vi har ju fasiken alltid gjort så" eller "så har det alltid varit" dök upp i mitt huvud rätt så ofta. Nu efter 25 spelade matcher och otaliga träningar och många samtal är det mer: "vem tusen säger att där finns bara ett enda rätt sätt?" som har tagit över i tankarna. Jag ger Alex mycket cred för hans mod att komma in och förändra och i det skapa flera möjligheter för laget. Han håller på att bygga något långsiktigt. Kanske ännu lite i det dolda men han har en vidrsträckd horisont som vi som har varit med länge inte ser?! Faktan talar i alla fall för honom och hans tränarkompanjon Jocke Sjöstrand för om vi vinner borta mot Mora på söndag har vi plockat flest poäng i grundserien som Endre någonsin gjort!

- Vi har stor konkurrans i truppen och mycket mer talang i handleder o avslut än vad vi haft under alla mina år. Den kunskapen det "nya Endre" har, ger oss chansen att vara ett spelförande lag, etablera anfallspelet, passa bollen snabbare och även mer riskfylld. För tillsammans med den defensiva balansen (som Jocke påminner om dagligen) har vi lyckats med vårt nya sätt ganska gynsamt kan jag tycka.

Hos mig behövdes det ett tag tills allt nya har sjunkit in. Det gällde att öppna sinnet och våga testa och däremed även misslyckas i sin nya roll i ett nytt spel. Nu kan jag bara konstatera att jag gillar vårt nya sätt att spela innebandy och upptäcker mer och mer vad vi fått ut av all förändring, även om storvinster har uteblivit som många längtat efter eller rentav krävde. Jag kan gilla att publiken och medier ser lite kritiskt emot fortsättningen, för det är något nytt. Enligt mig är det exakt det vi behöver, att inte känna oss för trygga och daltade, att det är upp till oss att övertyga alla att vi är värda att gå hela vägen, att vi känner en viss press att prestera ännu bättre nu när det gäller, när det avgörs vem som är bäst i SSL dam iår. Allt är möjligt jag lovar, vi har gått igenom allt redan i grundserien så vi är välförberedda!

Forza Endre!

#12