Höjdhoppare

Jönköping avklarat, 3 nya poäng i tabellen och det sista avgörandet om placeringen har flyttats till nästa söndag! Vi hoppar över ribban, inte mycke mer. Men ah så viktigt att vinna en match man måste vinna. Viktigt att kunna vinna även med ett spel där allt inte riktigt klaffar. Å andra sidan tar vi flera kliv framåt på banan under matchen. Från en halkande första period till lite bättre andra, och hittar gaspedalen för en liten stund i början av tredje och spikar fast kistan.

Publiken bjöds på bl.a. ett klassmål signerat av lagets handleder. Corin till Mickan till Anna; bollen går på en touch, sågar genom hela försvaret två gånger och Anna som smyger in på bortre lyfter in den snygga halvvolleyn från Mickan. Extra kul att vi hade idag flera spelare som inte brukar stå i protokollet så ofta. Issa lassar in två kassar och är inblandat även i första målet som petas in av Mathilda. Sara Waktell som fick chansen i andra femman istället för vilande Sara Steen, tog ordentligt grepp och visade att hon platsar var som helst. AK står för en ursnygg ass till Issas andra mål, en lång diagonalare som ställer till hela defensiven, utan att glömma bort Claras kraftig krigarinsats som leder till första målet! Det är så fruktansvärt viktigt att det finns många som vill stämpla in, göra jobbet och leverera när det inte lossnar för dom vanliga målskyttar. (Och även "dom vanliga" stor i protokollet, även om inte med samma utsträckning den här gången.)

Vi gjorde jobbet, inte mycke mer, men där väl ändå poängen och vinsten som räknas i slutändan?

Har ni kollat på tabellen då? I år verkar det vara flera direkt avgörande matcher i sista omgången där placeringar avgörs. Är det vi eller Mora som greppar tredje platsen och sista fribiljetten att få vara med i valet? Vem är det åttonde laget som ska till slutspelen? Fixar Pixbo tre poäng mot Huddinge och säkrar första platsen med 71p? Iksu kommer nog vinna mot Uppsala och komma upp till 69p. Räcker det till första, eller får IKSU nöja sig mig andra platsen? Endre behöver 3p -vinst att komma trea, med suddenvinst kommer vi inte kunna tävla mot Moras målskillnad... Men kolla på det här då:

Fyra lag som spelar för den sista biljetten. I schemat står det Malmö-Linköping där Malmö med 3p håller sig kvar på åttonde. Vilken rysare. Dalen möter Rönnby hemma, med vinst och Malmös poängtapp är det Dalen som är åtta. Inte helt omöjligt det heller. Karlstad då? Match mot Falun borde inte vara helt omöjligt, men även dom behöver Linköpings hjälp. Vinner både Dalen och Karlstad sina matcher, då är det målskillnaden som avgör. +6 för Dalens fördel, men inte helt omöjligt att Karlstad springer ikapp den på bekostnad av Falun som snittar med 8,25 insläppta/match! Huddinge kan greppa slutspelsplatsen genom en skrällvinst mot Pixbo, om Malmö förlorar. Tyvärr för Linköping är det kört, men åtminstone finns det ingen risk att dom åker ur. Bara vänta och se..!

Vi kommer spekulera mer om valet och kvartsfinalscenarion senare under veckan.

Höjdhopparna tackar alla 638 som kom och delade eftermiddagen med oss! Mot nya höjder!

#70

2015-2016 är igång!

Solen var på väg neråt, skymningen kröp framåt, framåt, som alla kvällar hittills. Mörkret tog över, och farfar gick in i sin lilla kåk efter dagens arbete. Huset stod nära stranden och var man tyst, kunde man höra vågorna slå mot kalkstenen. Farfarn satt sig ner på stolen han alltid satt. Han gillade att sitta vid köksbordet, framför fönstret och blicka mot havet. Kaffekoppar stod kvar på bordet från dagens besök. Barnbarnen hade varit på besök och för en gångs skull stannat kvar på fika. 

Det var kallt inne, vinden hade blåst från norr hela veckan, och hittat vägen in i inte längre så tätt hus. Men det var hans hus, hans liv, hans hem. Vid havet, och hade stått där genom alla höststormar och varma sommardagar. Han var nöjd, så varför kunde inte resten av världen vara nöjd också? Låta den gamla gubben hålla världen på sin bana.

Idag hade farfarn fått föreläsa om det tuffa livet till barnbarnen som gnällde om allt. Han visste inte om någon lyssnade på honom, men han gav ett försök ändå. Sa man inget, var det inte bra. Sa man något, lyssnade ingen på en. Gör man si, eller gör man så, är det aldrig bra. Men idag hade en av blicken glimtat till. 
 

”Kära lilla barn. Livet är inte lätt. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra, men man kan inte stanna och sluta gå framåt. Vad skulle livet vara utan utmaningar? Hur lyckliga skulle ni vara om ni fick allt utan att anstränga er? Hur roligt skulle det vara, om du aldrig behövde lära dig något nytt? Aldrig göra misstag, och lyckas alltid med första försök? Den äkta glädjen kommer när du lyckas med något du har aldrig lyckats tidigare. När du överraskar dig själv att göra något du aldrig trodde på. Glädjen när du själv har gjort något stort, det är en glädje ingen kan ta ifrån dig.” Ett av barnen bröt mellan.  – Men farfar… det är så hemskt att misslyckas! Man blir så ledsen och frustrerad, och det gör så ont… Jag vill inte må dåligt. Det är så jobbigt att ge allt och misslyckas och inte få något tillbaka… 

”Jag lovar att ni kommer misslyckas. Jag lovar att ni kommer göra fel. Och det kommer göra ont. Men vet ni, det som gör mest ont, är det mest viktigaste för dig. Gör det inte ont, då var det inte värt något. Men lyssna på mig, jag lovar att det som är värre än att misslyckas, är det när man inte har gjort sitt allt. När du misslyckas och tänker ”Tänk om jag hade…”. Varför gjorde du inte det när du hade chansen? Därför att du inte orkar, därför att du har någonting annat att göra, därför att du är lite trött? Då är du inte värd att lyckas…” 

”Vill du något, måste du ge bort något. Vill du nå något värdefullt, offra något likvärdigt. Och även om du inte når målet, har du förhoppningsvis lärt dig något på vägen. Du måste ha gjort något bra att komma framåt, och gör du fel, då har du åtminstone försökt. Gör du ingenting, får du ingenting. Och vet ni, efter varenda sömnlös natt kommer morgonen, och till slut kommer natten du sover gott och vaknar till en härlig morgon när allt är bra igen. Om du aldrig ger upp, kommer världen tröttna på dig till slut och ger dig det du vill… Men till dess, fortsätt ge. Ge allt du har, annars kommer du aldrig få något.”

Det var tyst runt bordet. Kaffet hade svalnat i koppen. ”Jaja, slut på föreläsningen. Upp och hoppa, gå och gör något vettigt med era liv!”

Farfar följde barnen hela vägen till bilen och vinkade iväg dem. Precis innan sista dörren stängdes ropade en svag röst ”Tack farfar, jag vill va som du!”

-

Tiden tickar framåt, jorden fortsätter snurra runt solen, vi blir en dag äldre varje dag och dagen man aldrig trodde skulle komma igen, är här! Massgaisten veinar ute, snöflingor och den härliga vårsolen brottas om luftutrymmet, innebandysäsongen lutar mot sista slutet och Bubblan är precis runt hörnet! Ni vet vad som väntas här..!

Nya ändringarnas vindar har blåst över Östersjön och det som ingen trodde på har hänt. Gotland har fått en ny fin Arena som får känna på sitt första slutspel någonsin! Ett fullständigt lyft för idrotten på Gotland, för Endre och publiken. Med glädje har vi fått uppleva under säsongen hur det är att spela i IMA med vår kära publik som har hittat till skogarna på P18. Med publiken som leder SSL:s publikliga överlägset och vågar även påstå att vi är på väg mot klubbens bästa publiksnitt någonsin..?! Dags att förbereda sig mot det bästa och fräschaste slutspel någonsin! 

Du hänger väl med i den historiska bubblan och bygger slutspelsmagiken med oss..?! 

FORZA ENDRE!

#70

Sista kapitlet

Två sömnlösa nätter. Svider fortfarande som in i hel... Ett stort hål i hjärtat som skriker och värker, gråter inombords. Det ska inte vara så här... Det skulle inte sluta så här... Helt plötsligt vet man inte längre vad man ska göra. Vad ska jag göra nu? Vad ska man se fram emot? Vad gör man med tiden som blir över? Plötsligt är man helt vilse och vet inte vart man ska ta vägen.


Under nattens mörka, långa, långsamma timmar, medan man lyssnar klockan i köket ticka framåt, hinner man fundera. Ifrågasätta sitt närvaro. Varför håller jag på med det här? Varför lägger jag innebandyn före allt, och ändå verkar slutresultatet vara exakt samma, oavsett prestation. Varför strävar man efter att vara den bästa, träna skitet ur sig, kväll efter kväll, hitta nya sätt att utveckla sig själv och sina lagkompisar, och stå en meter innan mållinjen med avkapade ben och känna att det var inte så här det ska sluta? Varför åker jag till hallen i november och tvingar mig själv ut i slask och regn att "värma upp", när man kunde sitta i en flygplan mot sol, värme och två veckors semester när det är sämst tid i norden? Varför åker man hem från Uppsala med en nattbåt på söndagkväll och va pissbesviken att varit så jäkla dåligt OCH förlorat den där jäkla matchen, tappat tre poäng och tappat greppet om fjärde platsen. Varför? Varför kan man bara inte va så bra att det för en gångs skull skulle räcka. Att inte behöva känna i slutet att jag var inte tillräckligt bra. Vi var inte tillräckligt bra. Att sitta hemma på golvet och gråta av den hemska, hemska, hemska känslan att man räcker inte till... Varför?


Det kommer en söndag. Du åker till hallen någon minut efter elva. Går in från dörren och ser alla glada miner, folk som hälsar och fortsätter med sina uppgifter. Sätter upp biljettförsäljning, fixar sittplatser, bygger särg, sätter upp reklam, tejpar fast sladdar. Ett stort leende från hörnet och man inser att helvete, vad lycklig lottad jag är att man hamnade hit. På Gotland. Till Endre. Att se och få vara med folk som har lagt 20år av sitt liv för klubben, folk som frivilligt och med stor glädje lägger ut alla sina helger, bara för att få vara med. Folk som sitter först tre vardagskvällar på läktaren, för att sedan kunna ta sin plats på Kryddhyllan på söndageftermiddagen och se om veckans träning har gett resultat.


Att stå där nere, på plan, sista tre minuter av tisdagens match. Veta att vi kommer vinna. Känna att idag går allt vår väg. Idag är vi odödliga. Idag är det ingen som sätter stopp på oss. Stå där sista tre minuter av matchen och lyssna när 1100 gutar hejar på dig. Skriker på ditt namn. Är så oerhört glada och lyckliga att det är just mitt lag som vinner idag. Vår kära lilla Endre, som är så förbannad bra och vinner. Att få vara en av dom ytterst få människor som aldrig ens fått chansen att få stå där nere. Att har fått vara en av dom... Att få stå där en halv timme efter matchen och le. Bara le därför att man är så lycklig och glad. Känna hur adrenalinet varvar runt i kroppen. Att stå där och önska att den stunden skulle aldrig ta slut.


Plötsligt inser man att det är nog därför man håller på med innebandy. Det är nog därför man orkar genom november, när man vet att varenda kväll är en kväll närmare den kvällen du längtar efter, närmaren den kvällen när allt är möjligt. Och efter man har fått vara där, stå nere i mittcirkeln och sjunga vinnarlåten, undrar man inte längre varför folk ger sin tid och hjärta för Endre. När man ligger hemma i egen säng och funderar hur mycke jag som spelare och människa har fått från klubben, människorna runt om kring, hur mycke dom vill att vi ska kunna få det allra bästa förutsättningarna att kunna prestera på toppen kväll efter kväll. Samtidigt är det tufft att inse att man själv kommer nog aldrig kunna ge tillbaka så mycke man har fått under åren i Endre. 


Plötsligt handlar det inte längre bara om mig som individ. Plötsligt känns det inte längre så hemskt. Plötsligt det där svarta hålet i hjärtat slutar växa. Lojaliten mot klubben och människor är så starkt att det finns inte en chans att man skulle ge upp. Kärleken för Endre är så stor att det finns inte en chans att man skulle sluta tro på att någon dag kommer vi vara tillräckligt mycke. Att äntligen inse att helvete vad lycklig lottad jag är att Jag har chansen att bidrag, vara en del av någonting så jäkla häftigt, genom att göra det jag älskar mest, med människor som till slut ersätter din riktiga familj. Åka till hallen och vara med alla tjugo nya systrar, tjafsa med tränarna som känns lite som att tjafsa med din äldre bror, skratta med/åt Farbröder Halle och Göran, som ändå hänger kvar där, sitter på läktaren och kommer ner springandes (haltandes) och visar hur man ska linda stukade foten ordentligt. "Dra, dra som in i helvete. Och släpp inte lindan innan du dör av smärta. Efter det, håll ut en liten stund till."


Till slut kan man lätt vara oerhört stolt av laget, även om det inte skulle ha slutat så här. Att jag, jag och jag blir vi, att man litar på varandra fullständigt, att kunna stödja i varandra, prata om det som inte känns bra, våga ge kritik, vara glad för andras bra prestationer, glädja tillsammans. Ge råd hur man ska planera sina tvättider så att man har en ren träningströja på torsdag, när man ska äta lunch, hur man tar fram träningsstatistik från sin pulsklocka och om det finns någon som kan låna en skruvdragare åt mig? Att en bunt unga spelare från lägre division växer och tar sin plats i laget och SSL, bevisar att vi kan vinna mot vilket lag som helst. Och göra det, kväll efter kväll. Vinna är en vana, att vinna är allt, att kunna vinna kväll efter kväll med spelare som aldrig stått i den situationen tidigare. Så fruktansvärt starkt gjort. Det finns något stort och starkt i laget som vi har idag. Det är något stort på gång.


Man hoppades att det gick vrida fram tiden, att man skulle vakna till september och få dra igång serien igen. Att man fick stå där nere, på plan igen och visa vad Endre betyder för oss.


Jag är förbannad stolt över att få vara en del av laget och Endre.


FORZA ENDRE!


#70

Vinn eller försvinn

Slutspel i Schweiz igång!

NU ÄR DET DAGS ÄVEN FÖR MIG!:)

Slutspel! Idag!

Första matchen sänds på webben kl 18 ikväll på: http://www.swiss-sport.tv/index.php?id=16&tx_ttnews%5Btt_news%5D=479&cHash=7cdd8d22751804901394dca3fb0bcecc men först skall jag till jobbet och sen direkt till hallen o möta upp laget. Jag gillar att kunna tänka på annat innan det gäller på plan så inga konstigheter o drar till fanbutiken o sälja grejer men från första steget ur butiken är det full fokus på matchen. Blir jätteroligt o få spela slutspel för det kändes tungt o inte lira med endre när de drog igång tidigare. Så nu ska jag kliva upp ur min warma sköna säng o kicka igång dagen!

Kram på er!

#12 (i dietlikon har jag #34 på ryggen)

Matchdag 4

Varelsen satt i regnet. Den frös och kände sig dödlig igen. Den kände sig lite orolig. Kraften och den odödliga känslan i kroppen som Varelsen hade fått var endast ett minne bland alla andra tankar. Det fanns en motkraft som flöt avlägset i luften. Motkraften som var orange, svart, kraften som kom med den nordliga vinden. Kraften som samlade på sig allt den kunde, att kunna hugga en sista gång. Försöka hugga Varelsen, skada, döda, sno livskraften.

Men Varelsen kände den. Varelsen piggnade till, Varelsen kände sig alert. Adrenalinet började rinna i det gul-svarta blodet. Jag är förberedd, tänkte den. Jag ska inte ge en chans att bli överraskad, jag ska inte ge en enda chans att attackera mig. Jag vet att ni är där, jag vet vad som står bakom hörnet, jag vet hur jag ska försvara mig. Jag är vaken. Jag är förberedd.

Varelsen trampade runt och njöt av sin nya kropp. Dom kraftiga, snabba ben, starka axlar, stort, stort hjärta. Värmen började komma tillbaka i kroppen, och Varelsen kände hur elden i bröstkorgen vaknade i liv. Varelsen vandrade runt i luften och samlade med sig alla tankarna som riktades mot den. Kraften, viljan, odödliga känslan, glädjen. Självförtroendet. Jansson. Varelsen stannade. Jansson? Ingen av mig bär namnet Jansson. Ändå påstår alla ”JAG ÄR JANSSON”. Varelsen förstod inte, men tanken kändes rätt. Jansson kändes att vara något stort. Starkt. Något som aldrig vek sig ner, något som gav enormt mycke energi. Jansson.

Vinden från norr blåste genom Varelsen. Rysningarna kröp längs ryggraden. Med det samma Varelsen förstod att det som den var två nätter sedan, räcker inte längre. Det som hände, är endast ett skönt, kraftigt minne.

Varelsen förstod att alla delar måste fogas ihop igen. Arbetet måste börjas från noll. Finns inget som endast kan plockas med. Arbetet måste göras igen. Men Varelsen hade minnen kvar. Minnen om hur allt skall byggas. Hur allt skall göras. Hur alla delar möter varandra, hur bitarna sitter ihop. Minnen hur det skall kännas i kroppen och hjärtat, minnen hur det känns att vara hel igen.

Varelsen började samla ihop sig. Del efter del, skruv efter skruv, enhet efter enhet. Hoppas jag har fått allt med mig, tänkte den. Varelsen reste sig, trängde sig in i flygplanet och somnade.

Träningsupdate

Första innebandyträning sedan kvartsserien började och kändes lite att tränarduon har lidit stort av detta. Tavlan var proppfull med övningar och kändes att man måste få med allt. Passningscirkel, följa John med knorr, femman 2, direkt 4:an, 3-zons, mv-träning, PP/BP, uppspel, straffar... Jaja, tränarna fick briljera, och resten av laget hade glad blick i ögat och nära till skratt. Lagom avslappnat, men när det görs nått, görs det ordentligt. Även Sara Steen stod på egna ben efter hon fick kliva av i tisdags mitt i matchen, så räkna in henne..!

Vi fick en panikvarning i tisdags angående resor. "Räkna med båt upp på torsdag, hem på lördag. Strul med flyg." Till slut drog Göran några äss från fickan och tydligen lyckades få plats för alla på redan fullbokade flyg. Åka hemifrån vid lunch, va framme i Umeå vid tre, checka in till hotellet och göra sista uppladdning inför matchen. Inte illa, inte illa. Och att va hemma på lördag förmiddag. Man åker inte ens till Stockholm med lika behagliga resetider. Kung Göran!

En stor del av laget verkar ha fått ledig från jobbet imorn. Bästa möjliga förutsättningar, och flera chefer hade även erbjudit/tvingat folk att inte komma till jobbet. "Är man i krig, så har man svårt att sova. Strunt i jobbet och ta en sovmorgon istället!" Så länge innebandy är en icke-proffs sport, är det guldvärd med arbetsgivare och chefer som förstår vad plastbollen betyder för oss!

Nu måste man trycka i sig lite kvällsmat och göra ordentligt stretch innan man får slå huvudet i kudden och sova mot värdefull sovmorgon och ännu en underbar slutspelsdag.

#70

Ps.Ni som har inte möjlighet att resa till Umeå och heja på oss, kommer matchen websändas. Matchstart 19:00 och sändningen bör hittas här http://sslplay.sportsground.tv/

Återhämtning 110%

Har ni haft en bra dag? Min dag försvann lite för snabbt. Jag må va lycklig lottad när jag har fått möjligheten att sprida ut mina semesterdagar över slutspelsbubblan. Haft en skön morgon, lång frukost och varit ute och sprungit lite återhämtande intervaller. Så skönt att få frisk luft och sol i ansiktet. Sedan tog finska albino-björnen kommandot och 4h försvann i ett ögonblick när en liten sliten tjej tänkte att jag ska sova en stund innan jag ska gå handla... Åtminstone jag har tagit vara på tiden och gjort allt för att återhämta mig från igår. Önskade alla andra hade samma möjlighet.

Gårdagens match flyter fortfarande runt i bakhuvudet. Den känslan i kroppen, adrenalinet i blodet, dom starka, odödliga tankar, och när man får spela sista två minuter framför en jublande publik och veta att vi kommer vinna. Njuta av vartenda andetag och sekund man står på plan och känna hur man växer och växer. Har själv varit med och spelat framför en tre-fyra gånger större publik, men det finns ingenting som skulle slå att få spela i Södervärn framför egen folk, egna fans, egen publik. Få se alla dom glada minen efter matchen när alla går runt i hallen och myser, få en klapp på axeln i stan av en fin match.

Matchen då? Stabilt, säkert, vi gör allt vi skall göra. Rätta beslut i rätta lägen, vi blir inte stressade av Iksus press. Spela kaxigt när man skall göra det, spela enkelt när man skall göra det. Täcka skott, äga ytan, visa att vi äger vår hall. Jansson, Jansson, alla heter Jansson. Vi fick i en tidigare match-genomgång lite allmän utbildning om svensk idrottshistoria och hade en citat från Sven Jerring.

"Jansson, Jansson, överallt Janssons. Jansson som hoppar, Jansson som kastar sig, Jansson som fläker sig. Jansson som gör allt för att ta segern åt Endre." 

Igår var vi allt det där. På fredag måste vi vara allt det där och lite till. Två vinster är ingenting utan den tredje. Tre sköna Umeå-hemresor är ingenting utan den fjärde. Lär inte va någon hemlighet att Iksu kommer höja sig, Iksu kommer göra allt att få matchen att gå deras väg. Kommer blir världens krig och kamp, där varenda individ måste topprestera. Vi måste skapa flyten för oss, vi behöver hjälp varandra ännu mer när vi inte kommer ha en hejande, hetsande och stödjande publik med oss.

Idag fick vi en ledig dag från varandra och fått köra eget rehab, då Visby Ladies har sin slutspel igång och spelar mot Udominate i Södervärn. Imorn blir det första innebandyträning sedan vi dök in i bubblan. I den här serien hinner man inte riktigt träna på nya taktiker och PP/BP, utan det är bara prata ihop och hoppas att det sitter på matchen sedan... Undrar vad det bli för träning imorn?