Jag älskar att lysna den gamla, riktiga jazz/blues från -30, -40 och -50 -talet. Louis Armstrong och Ella Fitzgerald är mina favoriter. De har boda sjungit en Duke Ellingtons låt. Armstrongs version är det jag tycker mest om. Texten går så här:
What good is melody?
What good is music?
If it ain't possessin' something sweet
It ain't the melody, it ain't the music
There's something else that makes the tune complete
It don't mean a thing, if it ain't got that swing
It don't mean a thing all you got to do is sing
It makes no difference
If it's sweet or hot
Just give that rhythm
Everything you've got
It don't mean a thing if it ain't got that swing
Det spelar ingen roll är matchen mot bottenlag i grundserie eller den femte och avgörande match i kvartsfinalen, semifinalen eller The Match alias finalen. Det blir inget bra om man inte ger allt vad man kan ge. Alla kan improvisera och spela någonslags ”jazz”solo. De som vet i vilken tonart banden spelar har lättare att hänga med. Men The Thing vad skiljer de bästa från alla svensson och nilsson är de att man har hjärtat med i det vad man gör. Den allra bästa rtym, sväng och flow kommer från hjärtat. Man måste älska det vad man gör från botten till toppen.
Mitt hjärta är fylld med rytm, sväng, fina basstämmor och solona, men färget är GUL OCH SVART.
Om ni har inte ännu hittat era Endre-hjärtan, nu är det dags! KOM IGEN!
Liisa Kokkonen #70
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar