Stoneface

"Dom som vet, vet. Dom som inte vet, kommer aldrig förstå." Jag trodde det var bra. Satt hemma hela gårdagen och gjorde ingenting speciellt. Var ledsen över min sko som gick sönder i matchuppvärmningen i måndags och blev ännu mer ledsen när alla webbutiker ger samma "No delivery outside US". Ja, det var jag mest less på igår. Och jag nästan trodde att kanske även denna konstiga reaktionen tillhör till årets slutspel.


Tills kommer morgonen. Vaknar 06:56 och inser att jag har försovit mig med 1,5h. Borde ha börjat jobba kl 6, men nope. Åker till jobbet, och däääääär kommer det. Snälla, sluta prata. Låt mig va. Jag vill inte svara på frågor. Kan jag bara försvinna? Jag vill hem. Fram med stoneface, korta svar, försök vara snäll mot dom som inte vet hur det är. Du kan inte bli arg om den andra inte förstår. Men ändå gråter hjärtat, man skulle vilja ta fram med en sköld som skulle stoppa alla knivar som flyger mot en. En skylt som skriker "Out of order, vänligen återkom nästa vecka." Alltid, varje år, den svåraste delen att acceptera. Att det är slut. Det blir inget mer. Identitetskris som behöver tid, sorg man måste få bearbeta i lugn och ro, ämne man inte vill bli påmint jämt. Snälla ge mig en vecka utan innebandy, jag vill inte ha någonting att göra med skiten... Och tyvärr har man inga val. Man får acceptera att veckans äpplen är sura och du måste bara tugga, svälja och grina.


Man kan nog ganska ärligt medge att Pixbo var bättre laget i år. Resultatet är tydligt. Vi kanske borde ha vunnit i lördags, men kändes att Pixbo är starkare och hittar bättre lösningar än vi. Dom lyckas hålla oss utanför, vi har svårt att spela in oss i deras zone, vi lyckas inte spela fram målchanser på samma sätt vi har lyckats tidigare. Det är stängt. Å andra sidan vi lyckas inte riktigt stänga Pixbo utanför vårt försvar, utan stundtals bjuder in dom lite för enkelt. Det går inte om man vill vinna mot ett lag som Pixbo. Svårt att påpeka vad är felet, svårt att påpeka varför, tror att det finns inget enkelt svar. Små speltekniska detaljer, små taktiska detaljer, mycke som sitter i huvudet. Känns att vi har alla pusselbitar men lyckas inte hitta rätt plats för dom. Det bara klickar inte ihop så bra det kunde och borde. Jobbigt när ekvationen är flummigt. Som att försöka dricka dimma. Du vet att det är vatten, men du kan inte få en enda droppe i din glas.


Det känns tungt, givetvis, men tror vi har ändå fått med oss mycke, vi har lärt oss mycke. Vi har fått otroligt fina minnen som ingen kan ta bort från oss. Vi har blivit påmint om och om igen hur förunnade vi är som får spela i Endre och framför en magisk hemmapublik i fina Ica Maxi Arena. Det är få som får uppleva detta. Det är dom minnen man bär med sig resten av sitt liv. 

Nu är det dag att börja blicka framåt, fundera hur vi kan bli ännu bättre, vad som måste göras att kunna ta nästa steget. Vi har ändå visat att vi är på rätt väg. Den vägen är dock inte rak, slät eller enkelt, och vi måste hitta viljan och attityden att fortsätta trampa framåt oavsett uppförsbackar, motvind eller ösregn. Har man attityden och viljan att göra jobbet, då kommer allt annat att falla på sin plats.


Tror vi alla är värda få en lugn stund, få tid att ta hand om sig själv och umgås med nära och kära. Vi alla vet att det blir bättre med tiden, och så småningom hittar man saker att se framemot, men än så länge vill man bara va. Njuta av dagar när man behöver inte käka pasta, utan hinner laga ordentligt mat. Njuta av att hinna prata i telefon med syskonbarnen som har så mycke att berätta. Sätta sig framför tv:n och bara dega utan att få dålig samvete. Ta en fika på stan. Helt enkelt leva det livet som är vardag för er alla andra.


#70

Sagan är inte slut än...

Alla sagor slutar inte lyckligt. Sagorna som slutar inte lyckligt, skrivs aldrig. Vi får alltid bara läsa om hjältarna som lyckades, människor som blev hjältar, stora framgångsrika happy ending -sagor. Vi läser aldrig dom sagor som slutar bittert, surt, sagor som borde ha fått en annan slut.

"It's like in the great stories Mr. Frodo, the ones that really mattered. Full of darkness and danger they were, and sometimes you didn't want to know the end because how could the end be happy? How could the world go back to the way it was when so much bad had happened? But in the end it's only a passing thing this shadow, even darkness must pass. A new day will come, and when the sun shines it'll shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you, that meant something even if you were too small to understand why. But I think Mr. Frodo, I do understand, I know now folk in those stories had lots of chances of turning back, only they didn't. They kept going because they were holding on to something." -Samwise Gamgee, Sagan om Ringen

Lyckliga är vi när vår saga är inte slut än. Vår saga fortsätter, och vi har fan så mycke mer att ge. Vi är inte klara än. Bergen är lika stor som det var innan, men vägen är kanske lite brantare. Det dock är ingen anledning att sluta kliva, ingen ursäkt att sluta tro. Ett steg i taget kliver vi bergen, tillsammans. Vi vet att vi kan, vi vet att vi måste, vi vet att vi ska vara bättre än någonsin. Alla måste kliva uppåt, alla måste ta steget framåt, ingen får falla bakåt. Det är då vi är starka, det är då vi kommer att lyckas. Vi behöver flyt, vi behöver ha marginalen på vår sida, och vi kommer inte få någonting gratis. Att få bollen studsa åt vårt håll, den studsen måste vi jobba fram, vi måste tjäna den studsen, och när den då kommer, då jävlar.

Det enda vi kan se till är att vi gör vårt jobb. Jag gör mitt, du gör ditt och vi tillsammans gör vårt. Vi ska se till att göra säsongens bästa match imorn och hoppas att det räcker. Vi har redan två gånger vunnit matcher som vi var tvunga att vinna. Vi vet hur det känns att spela kniven mot strupen och plocka fram den där lilla sista som gör skillnaden. Det viktigaste är att man inte blir rädd att förlora. Bara älska läget, njut, spela med glädje, spela som det var din sista match och ge allt du har. Vi har tränat tusentals timmar att kunna göra dom enkla saker på plan i såna här lägen. Njut, och låt kroppen ta hand om resten.

foto: www.perwiklund.se

Igår, femte straffen. Jag visste att jag behöver rädda den straffen, annars är matchen slut. Jag går mot målet, jag hör hela hallen skrika på mitt namn. Ställer mig vid mållinjen och innan domaren blåser i pipan, hinner jag tänka att "shit, jag är inte det minsta nervös! Sjukt! Fan vad häfigt!". Rightare, backhand, rörelse till min höger. Check. Lyssna, le, njut, let it flow. Man glömmer bort att bli nervös, man glömmer bort stundens allvar. Man kliver in på plan och är någonting större. Det är någonting utomjordiskt att få spela framför en sådan publik vi har. Det är en sådan gåva som ger oss kraft och styrka göra ett jäkla match på måndag. Fokusera lite hårdare, spring lite snabbare, slit lite mer, bara för att kunna ta matchserien tillbaka till öjn och kunna bjuda på en sista hemmamatch.

foto: www.perwiklund.se

Ett steg i taget, kliver vi bergen. Tillsammans. Ät, sov, återhämta dig. Ladda om, tagga till matchen. Ett byte i taget, en period i taget. Gör allt du kan, hela tiden. Inga ursäkter. Du har en chans, och fan vi ska ta vara på den chansen! Älska läget!

Forza Endre!

#70

Torsksoppa till middag

Det borde finnas någon fackförbund för idrottare som får genom en lagändring om officiella röda "dagen efter torsk" -dagar. Kommer sent till jobbet, sitter där och får ingenting gjort. Man skulle vilja bara åka hem, sova, äta, ladda om och köra järnet.

Det var väl en "välkommen till semi" -hälsning vi fick i Göteborg. Kändes som småbarn fick komma leka med stora barnen och hängde inte riktigt med i tempot. Känns så surt och frustrerande när ingenting fungerar och man vet inte riktigt varför. Men visst är det spännande med idrott när det ibland händer saker man inte riktigt fattar. Helt plötsligt ingenting fungerar. Visste man svaret, hade man väl gjort (förhoppningsvis) någonting åt det redan då. Det finns mycke missnöje, men det känns att vi har allt att vinna, vi har allt i våra egna händer.

Visst är det skönt att åka på en seg, slemmig soppatorsk i första matchen och inte senare i serien? Vi har allt att vinna, och vi får flera tillfällen att kunna rätta till det som vi inte gjorde så bra.

Visst är det skönt att det var faktiskt vi som var så fruktansvärt dåliga och glömde stämpla in i matchen? Vi spelar dåligt, vi förlorar. Oki, och om någonting är säkert så det att vi kommer aaaaaaldrig vara lika dåliga imorn än vad vi var igår. Vi har fallit ner på marken, vi har insett att i den här serien måste vi jobba lite mer och ingenting kommer gratis (förutom kanske några mål för Pixbo igår. Hur gör Pixbo då när vi stänger butiken och skapar endast våra egna lägen?). Hade varit värre att åka till Göteborg, göra en kanon insats och ändå åka hem med förlust. Nu vet vi åtminstone vad vi inte ska göra och vi letar efter febrligt nya nycklar och lösningar till problemen.

Vi var inte där, inte ens i närheten. Fotarbetet funkade inte, vi kunde ha spelat med sopkvastar och fått lika bra resultat, bollen studsar och vi är inte tillräckligt nära varandra att kunna jobba tillsammans och reda ut misstagen som kommer alltid hända.

Finns det någonting vi gjorde tillsammans igår, var nog kanske en kollektiv skitmatch. Visst är det duktigt av oss att tajma allt i samma match och varenda människa i laget vet att det kommer bli bättre.

"Everybody makes bad games. Everybody makes misstakes. The difference between good and great is that the great never makes two bad games in a row."

Och lika säkert som solen går upp imorn, går det också upp ett Endre-lag som brinner och glöder och har ett jäkla revanchlust. Och om det inte brinner tillräckligt mycke innan man kommer till IMA, så bara att få kliva in framför ett fullsatt hall är bästa typ av tändvätska. Imorn kommer det inte vara någon snack om dålig energi, tunga ben eller ofullständigt arbetsinsats. Imorn kommer vi vara stora och starka, vi kommer jobba, slita och göra det tillsammans. Tillsammans är vi starka!

KÖR BA KÖR!

#70

Det närmar sig...!

Vi trummar på! Nu har vi laddat om och ställt siktet på Pixbo. Vi körde en bra träning igår med övningar, fart och en gästfemma att kunna trycka på ordentligt på tvåmål. Lite tunga ben och trötta huvuden var det, men bra att få en ordentligt genomkörare och få sista skiten ur kroppen. Idag blev det lite kortare och lugnare träning med mer snack, några korta övningar och speciel teams.

Vi har kollat videor, analyserat Pixbo rakt genom och snackat hur vi ska lösa nya problem som kommer ställas mot oss. Måste påminna jämt att det är ny motståndare, ny serie, nya utmaningar och det gäller att kunna ställa in sig snabbt och försöka mata in så mycke data att man känner att man har någon känsla av att vad man kommer få möta. Observera, analysera och anpassa dig. Gör det snabbt!

Blir en spännande resa att spela semifinaler. Grunden är samma, men ändå inte. Vi har redan nått något, vi har redan vunnit något, men vi har inte vunnit någonting annat än några matcher till. Man ska inte vara för nöjd, man ska inte känna sig mätt. Tvärtom. Man borde känna sig ännu hungrigare, och ännu mer sugen att göra ALLT att ta sig vidare. Belöningen är ännu större, ännu sötare, men vägen dit kommer bli ännu tuffare.

Pixbo har fått vila några dagar mer, men ahh, vi har frächare minnen. Bättre minnen och känslan i kroppen vad det krävas att kunna vinna. Samtidigt känns det väldigt lockande att få spela minst en match till framför hemmapubliken och fullsatt IMA. Bara tanken av lördagen ger så sjukt mycke energi att man hör hemmapubliken hela vägen till Göteborg och Wallenstamshallen.

Du vet vad det krävs. Du vet hur mycke du behöver jobba, slita, offra. Du vet att det som du gav i söndags finns inte längre, du måste skapa magin igen. Och igen. Men det blir lättare. Blunda, och känna hur du står i IMA. Hör hur publiken klappar *klapklapklap*. Känn hur du täcker skott, och hela hallen jublar. Du får kontroll på bollen, springer framåt, ser din kedjekamrat på andra sidan. Se hur målvakten sitter långt in och du ser en stor lucka i nätet. Dit, dit ska jag skjuta. Bollen flyger, i slowmotion, och du ser hur nätet rör sig. Bollen är i mål. Adrenalin rusar i blodet, hallen exploderar. Helt j*la underbart! Njut, njut av den känslan. Och den känslan, den finns i varenda kropp. Varenda Endre-spelare har den känslan i kroppen och vet hur det känns. Bara öppna burken och sug in den. Stora och starka. Hela vägen till Göteborg och hem. Stora. Starka.

#70

Motståndarkoll: Pixbo

Börjar bli dags att blicka framåt och börja bekanta oss till semifinalmotståndet Pixbo Wallenstam, aka rävarna från Göteborg.

Pixbo har gått som tåget, ångat på och vann serien med två poängs marginal till IKSU. 23 vinster av 26, alltså endast tre förluster varav två i sudden och endast en förlorat trepoängare. Minns ni vem som åkte till Göteborg och snodde en 3-1 vinst från rävarna och rappt åkte hem igen? Sedan gjorde Pixbo ett likadant besök i januari hos oss och snodde dom tre pong tillbaka, men vi är det enda laget som har gått plus (på målskillnad) mot Pixbo i år.

Anmärkningsvärt är nog endast 61 insläppta mål på 26 matcher. 2,3 insläppta per match är en snitt man bara kan drömma om! Vi har släppt in nästminst mål med 81 i 26 matcher vilket ger en snitt på 3,11. Kan inte gnälla om det, men man kan inte bortse att den defensiva balansen i Pixbo är världsklass. Sedan kan man börja fundera hur Pixbo har lyckats med det, och hur kul det är att spela innebandy när ordet "burskydd" dyker upp som svamparna efter regnet. Å andra sidan, i detta sport gäller det att vinna matcher och göra ett mål mer än motståndaren. Lämnar man inte bollen till andra och försöker döda matcher genom att tröttna ut motståndaren, så visst. I år gav det seriesegern och man kan bara fundera hur långt det räcker? Det finns visst ett ordspråk "offensiven vinner matcher, defensiven vinner mästarskapen".

Släpper man in ca. 2 mål per match, så räcker det att göra 3 mål framåt. Pixbos anfallspel bygger mycke på kontringar och dom har några riktigt vassa spelare framåt. Forwards som springer som små terrier, en powerforward i Sara Helin och en spelare som är absolut världskalss, tjeckiskan Eliska Krupnova. Backen Isabell Krantz om har gjort en jädrans massa mål på powerplay med sin backskott. Kan inte heller avsluta utan att nämna Sara Hjorting som gjorde en kanonbra VM i vintras och är en av bästa målisarna i serien.

Blir en spännande utmaning att få möta Pixbo flera gånger och kolla vad våra hjärnor hittar på att kunna knäcka den tuffa nöten. Vi har tränat på fem matcher att stänga ner kanske seriens vassaste kontringslag och lyckats med godkända betyg, så där känner vi åtminstone starka och förberedda.

#70

Unikt

Vaknat efter en mycke rastlös natt till en fin, solig vårdag på vår underbara paradisö! Snacka om att bli sugen att gå ut och springa kvartsfinaler ur kroppen och börja ladda om mot nya utmaningar.

Kunde inte riktigt somna igårkväll (kanske pga sockerfylla efter jag försökte kämpa i mig lite påskgodisar utan att lyckas särskilt bra. Har typ 85% av godispåsen kvar. Man kan inte va duktig på allt.) Surfade lite på nätet och kollade slutspelsresultater från Finland. Den sista kvartsen på damsidan blev också klar igår och det är väl Classic, SB Pro, NST och PSS som är vidare i semin.

Jag vet att man ska inte jämföra siffror rakt av, det är mycke som påverkar och spelar in. Efter gårdagens lyckorus är det ändå lite intressant kolla på publiksiffror, både i Sverige och Finland. Vilken tryck det är i Finland..! 100, 92, 60, 181, 289, 113, 320, 415. Alla fyra kvartsfinaler tillsammans, 13 spelade matcher, publiksiffra sammanlagt ca. 2100. Plockar man bort gårdagens femte avgörande mellan PSS-KooVee som tog en överkörare på publiksiffror med 415 (NST hade i sin tredje match dryg 300 pers), så landar man på 1700. Ehh... You see the connection? Snacka om ett unikt innebandyintresse på Gotland? 

IKSU - Karlstad serie (3 matcher) 1248, snitt på 416.
Pixbo - Uppsala serie (3 matcher) 1057, snitt på 352.
Kais Mora - Täby serie (5 matcher) 2279, snitt på 456.
Endre - Rönnby serie (5 matcher) 4815, snitt på 963.

Alltså fattar ni att vi lever i helt eget universum här på ön? Man kanske kan också få en liten hint varför det är så många som har flyttat till Gotland, fastnat och slutat sin karriär här, inte velat flytta igen och spela för nån annan klubb nån annanstans..? Svårt att smälta in att det är typ bara vi få här i lilla Endre som får uppleva sånt här som en kvinnlig innebandyspelare? Det är inte heller samma sak att spela typ VM framför 3000-6000 pers när det inte är ditt publik. Givetvis det är många som hejar på dig, och på hemma-VM är det typ alla som hejar på ditt lag, men det är ändå inte ditt publik som följer dig hela säsongen år efter år. Man saknar den där personliga kopplingen som ger så sjukt mycke extra.

Jaja, vi är en liten isolerad ö (speciellt då när färjan och/eller flygen är inställda pga höga vågor, hårda vindar eller dimma), men vi är inte mer än ca. 57k på ön. Svårt att locka folk från grannkommunen att komma kolla på en match, och visst, det finns ingenting annat att göra på helgerna än att hänga på IMA, men vadå. Vi är så lycklig lottade!

Bara konstaterna: Välkommen till Gotland Pixbo. Vi älskar det här!

#70

1710

Har suttit snart en halv timme med min pasta och köttbullar. Man bara njuter och flyter runt i en egen bubbla. Hittar mig själv med ett leende upp till öronen innan jag kommer ihåg fortsätta med maten.

SÅ JÄKLA UNDERBART! Orden räcker inte till. Spela framför 1710 personer. Köra över motståndaren med sju mål och känna sista 6 minuter av matchen att fan vad vi har det här. Fan vad vi har det här, vi ska sååååå vinna den här matchen! Kopplar på hörseln och låter applåder sjunka in. Kopplar på alla sinnen och låter kroppen suga in all energi från hallen.

Vilken härlig dag för drakar. Skinande sol, 12C varmt och en stormande vind. Kändes att det är bara låta vinder greppa oss och lyfta mot nya höjder. Känna publiken i ryggen, känna hur dom sprider energi till oss. Tror det finns inte en enda Endre-spelare som har känt mjölksyra i benen, trötta i huvudet eller känt att man hinner inte i kapp. Vi är där, hela jävla tiden. Snabbare, starkare, smartare, tuffare. Vi är där, och när det blir en snedstuds till en, finns det någon annan som reder upp situationen. Vi är där för varandra, bailar ut andras misstag och visar att tillsammans är vi starka.

Idag ska vi njuta. Idag ska vi vila och äta påskgodisar. Idag tackar vi 1710 gånger för er som lyfte oss till semin!

Imorn är det ett nytt jobb som gäller. Imorn börjar vi ladda om och förbereda oss för rävjakten som startar på torsdag. Imorn är det full fokus framåt. Tills dess, NJUT!

#70

#ForzaEndre

Drakarna lyfter i motvind.

Att vi skulle vara det laget av oss två som skulle få spela kniven mot strupen på riktigt, inte det man hade önskat sig, inte det man hade förväntat sig. Men kanske det är den rätta vägen för oss? Vem vet. Imorn vet vi. Och att första ödesmatchen skulle dessvärre vara en tv-match. Något ytterst märkligt statistik från tv-matcher när vi senast hade vunnit en sån... 2011? 2012? Typ något sånt. Vilken härlig utmaning och kunna bevisa till oss själva att det är bara det... statistik. Statistik som säger mycke, men inte allt!

Såååå fruktansvärt besviken var man efter tisdagens torsk, och så fruktansvärt stolt efter gårdagens vinst. Att gå in och köra, bara gå in och göra jobbet, så jäkla skönt! Rönnby är ju slutanalyserat, vi vet vad dom har, vi vet vad dom går för, nu är det bara upp till bevis och göra det vi skall. Helt hundra att vi kommer få möta en hemskt taggat och desperat lag som försöker förstöra allt dom bara kan. Vi har redan gjort en måste-match, och lyckats. Har du gjort det en gång, då kan du fan göra det hur många gånger som helst!

Jag fick en fråga om söndagens avgörande på tv-intervjun igår och fick höra efteråt att leendet hade bara spruckit hela vägen upp till öronen. Att få ännu en chans att spela en till match. Att få göra det hemma, göra det framför människor som bryr sig om oss och tror steenhårt på oss. Det är en jäkla kraft man har i ryggen. Oh, gud vad man älskar såna här lägen. Och redan nu, tidig lördagkväll har 1100 sittplatser blivit sålda. Oh herre min... Södervärn är Södervärn och ingenting kan slå kära Södervärn, men känner att här kan vi skapa något helt eget som kommer bli så sjukt jävla häftigt!

Satt på flyget igår till Stockholm och gick genom en inre kris under korta 35min. Från nervöst till hopplöst, från osäkerhet till ett jävla anamma tills man bakade fram tanken "det enda jag vill att jag kan känna mig stolt efter matchen". Kände att stundens allvar hade fallit över hallen, och då möter man en retande rastlös Söder i korridoren och möter hans blick. Blicket som ger en flashback från Eva Didrikssons blick i det förflutna. Blicket jag aldrig glömmer, blicket som eldar upp hela hallen. Det är inte bara vi, just nu, utan det är VI, vi som är, vi som har varit och ni som kommer efter oss. Magin av Endre-hjärtat. Det är bara lämna all börda man bär med sig, känna hur kroppen kristalliseras och låta tankarna bli glasklara, känna värmen fylla hela kroppen, och bli redo att offra allt man har och står för.

Och finns det någon mäktigare känsla än att känna sig så stolt att hjärtat spricker? Att gå in och lämna allt, allt, på plan och hoppas att det räcker. Det räcker när det är 24 som gör det. Det räcker först då när vi gör det tillsammans. Vilken klyscha, men ahh vilken skillnad...

Vi ses väl imorn?

#70